torsdag 25 juni 2015

En novell

Jag har skrivit en novell och idag tänkte jag att ni skulle få ta del av den. Den utspelar sig i vardagen men har ändå något lite mystiskt i sig och slutet ska vara lite mystiskt. Här kommer den: 



- Men vad fan, de fattar väl att man måste gå på? viskar Simon till Viktor som sitter bredvid honom på bänken. De kan ju ingenting om fotboll. 

Det är eftermiddag och sista lektionen är idrott. Lektionen består av en lek där man är i två lag som sitter på varsin bänk och sedan får fem personer i taget springa fram och spela en sport som exempelvis fotboll. Killarna som sitter bredvid Liv på bänken är riktiga sportfånar och förstår inte att man kan vara rädd för en boll som hon är. De tar idrottslektionen som om det vore Olympiska spelen och gör allt för att vinna. Hon känner lukten av svett och jordgubbstuggumi och hör gympaskornas sulor som dras mot det blå golvet i idrottssalen. Hela lektionen har nästan gått och Liv har bara rört bollen fem gånger, killarna passar bara de som är bra och ska kunna göra mål. Åh, jag blir så arg, tänker Liv. Det är ju svårt att visa vad jag kan när jag aldrig får röra bollen, jag försöker ju faktiskt, men det är väl inte mitt fel att jag är rädd för bollar. Killarna i klassen tror att alla ska kunna allt om fotboll och det är ju samma sak som att jag skulle säga "De fattar väl att man måste ha en punkt där" eller "Det var inte därför Gustav Vasa gjorde så". Liv är bra på historia och läser väldigt mycket böcker om bland annat 1800-talet. 

När skolan är slut byter Liv om till sina vanliga kläder och eftersom att ingen annan av tjejerna duschar gör inte hon heller det. På vägen hem går Liv och filosoferar som vanligt, tänker på vad som hänt under dagen och vad som händer nästa dag. Hon är helt inne i sina egna tankar när hon plötsligt hör ett prassel från den stora eken. Hon tittar upp mot trädet och då kommer en liten fågel flygandes mot henne. Fågeln landar på hennes axel och Liv rrycker till. Men eftersom att hon gillar djur blir hon inte så rädd. Men det känns endå konstigt att den här fågeln verkar så tam. Efter några sekunder flyger fågeln därifrån och Liv intalar sig själv att hon bara inbillade sig. 

- Jag går och lägger mig, mamma, säger Liv när hon tittar in i vardagsrummet. 
- Okej, godnatt gumman.
Det är kväll och dags att gå och lägga sig. När Liv tar av sig sina jeans ramlar det ur något ur fickan. Hon böjer sig ner och tar upp det som verkar vara en papperslapp. Hon vecklar upp den och där står det: 

KOM TILL STUGAN VID VÄGENS SLUT KLOCKAN 22.00. 
DÅ ÄR MAGIN SOM STARKAST OCH DU KAN FÄRDAS... 

Stugan vid vägens slut måste vara den där gammla lilla stugan lägst bort mot skogen, tänker Liv. Det verkar ju spännande och vad är klockan? Halv tio, bra då hinner jag. 

Liv tar på sig varma kläder och klättrar sedan ut genom fönstret. När hon landar på gräsmattan tittar hon sig omkring. Det är helt mörkt och luktar natt, luften känns lite fuktig och det är väldigt tyst. Liv smyger bort mot stugan som ligger längst bort på gatan och tänker på vad hennes föräldrar skulle ha sagt om de visste vad hon gjorde nu. De tror ju att jag ligger och sover. 

Väl framme vid stugan känner sig liv ganska rädd. Hon känner sig iaktagen och kollan sig omkring. Då får hon syn på den lilla fågeln som satt på hennes axel tidigare under dagen. Den står vänd mot henne framför dörren till stugan som för övrigt är röd med vita knutar fast färgen är borta på många ställen. Plötsligt börjar fågeln prata:
- Du, Liv är utvald till dettta uppdrag som du kommer att får reda på om du går in i huset. 
- Eh, okej, men hur vet du mitt namn och kan fåglar prata? 
- Öpnna nu dörren och gå in i stugan. 
- Okej, men var det du som la lappen i min ficka. 
- Gör nu som jag säger. 

Liv öppnar dörren och går in i stugan. Där är det mörkt och på golvet ligger det en trasmatta. Liv går in i nästa rum som är tomt och i det tredje rummet står det bara en säng sedan finns det inga andra rum och Liv är tillbaka vid dörren igen. Äch, jag inbillade säkert mig att den där fågeln pratade och varför skulle jag vara utvald till något uppdrag, tänker Liv och gäspar. Nu går jag hem och sover. 

När Liv öppnar dörrer stömmar ljuset rakt på henne. Hon håller händerna för ögonen och kisar och undrar varför det plötsligt blev så ljust. Solen skiner och det är dag fast det nyss var natt. Liv ser en häst och vagn som åker förbi med en man och en flicka i. Flickan har håret i två flätor och en rutig klänning på sig. Det här ser ju ut som att jag är i förr i tiden. Det finns inga asfalterade vägar eller bilar och vad människorna ser annorlunda ut. Liv irrar runt en stund och funderar på hur hon kom hit, hon gick ju bara ut genom dörren och plötsligt var hon i en annan tid. 

En gammal man med keps och ett skäggigt ansikte kommer fram till Liv. Han ler mot henne och säger:
- Det måste vara du som är Liv, det var en fågel som viskade i mitt öra att du skulle komma hit idag. 
- Var är jag och hur kom jag hit? säger Liv. 
- Ja, det vet jag inte men jag vet i alla fall att du ska gå till bokbinderiet och fråga efter fröken Häggström. 
- Vart ligger bokbinderiet då? 
- Bortanför åbryggan därborta, svarar mannen och pekar. Adjö, tös. 

Liv går bort dit mannen pekade och där hittar hon faktiskt ett hus som det står "Bokbinderi" på. Hon knackar på dörren och när den öppnas sticker en kvinna ut huvudet. 
- Goddag vad kan jag hjälpa dig med?
- Eh hej, det var en man som sa att jag skulle gå hit. 
- Jaså, det är du som är Liv, det borde jag ha förstått. Kom in tös. 

Där inne fanns många stora maskiner som man tydligen binder böcker med och kvinnan leder Liv till ett kök. Där häller hon upp två glas av något som ser ut som saft och säger till Liv att hon ska slå sig ner. 
- Ja, du undrar säker en massa saker, men först ska jag berätta en sak för dig. Det är nämligen så att du är utvald till att beskydda Eskilstunas historia så att den inte glömms bort. Du har ett stort uppdgrag framför dig!

Slut! Hoppas ni gillade novellen! 

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar