PAX-gästblogg: Alvin Wedstedt

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Idag är det dags för det sista gästinlägget skrivet av Alvin Wedstedt. Stort tack till alla gästbloggare för så fina inlägg! Missa inte Alvin och Hagby films PAX-filmer på Youtube. Första gången jag kom i kontakt med Pax-böckerna var för ungefär 4 år sedan. Jag gick i 5an och vi läste böckerna i skolan inför ett kommande författarbesök med Ingela på stadsbiblioteket här i Eskilstuna. Vår lärare läste Nidstången högt för oss i helklass vartefter hon visade oss de fantastiska svartvita bilderna. Boken var något alldeles annorlunda mot vad jag läst tidigare.

Alvin och Ludvig från Hagby film tillsammans med
Åsa Larsson och Ingela Korsell. 

Det som jag la märke till mest var att den hade en mörkare och läskigare ton vilket verkligen tilltalade mig och var en stor anledning till att jag snöade in på just skräck.

I samma stund som jag läste, eller i det här fallet hörde, om hur Alrik och Viggo blev inlåsta i det magiska biblioteket och tvingas kämpa mot Edimun så var jag fast. Jag såg karaktärerna och miljön så tydligt framför mig, upplevde det hela som om jag var med dem i biblioteket kämpandes mot Edimun.

Genast kände jag att jag på något sett var tvungen att tolka det både för min egen skull och i hopp om att andra skulle få chansen att uppleva det på samma sätt som jag gjort. Då kunde jag inte ana hur stor betydelse och del av mitt liv Pax skulle komma att ta de kommande åren.

Jag slukade Grimmen och kunde inte bärga mig tills boksläppet för nästa bok i serien, jag hade blivit Pax-frälst. I väntan valde jag att fortsatta tolka böckerna vilket jag har fortsatt att göra sen dess och jag har under min resa lärt mig så fantastiskt mycket och utvecklats på både det artistiska planet som filmare och inte minst som person.

Nu när serien är slut så kommer det att kännas väldigt tomt med vetskapen att jag inte har ytterligare ett boksläpp se fram emot under nästa år igen. Samtidigt känns det skönt att historien får ett värdigt och otroligt avslut i en tid där många berättelser inte riktigt vet när de ska ta farväl och själlösa uppföljare fortsätter att pumpas ut.

Jag älskar verkligen alla karaktärer så himla mycket, alla är så otroligt fantastiska på sina egna sätt med både styrkor och svagheter och det smärtar att tvingas ta farväl av dem. När jag ser tillbaka på resan är jag tacksam för att ha fått ha tagit del av den och sett hur de utvecklats som karaktärer i takt med mig själv.

Efter de gångna åren kan jag säga att jag är lyckligt lottad som fått chansen att vara en del utav den här historien och fått följa och samtidigt tolka den de senaste åren, vilket såhär i efterhand känns som ett enda stort lyckligt sammanträffande.