PAX-gästblogg: Elvira Niemi från Världarna jag lever i

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Först ut är Elvira Niemi från bloggen Världarna jag lever i. 

I juli frågade Agnes mig om jag ville delta med ett inlägg om PAX under hennes PAX-vecka inför släppet av Draugen - klart jag ville! ÄLSKAR nämligen den här serien trots att jag egentligen inte läser böcker _menade för mellanåldern_ längre - i och för sig har ju de där rutorna på Adlibris sist och slutligen inte särskilt stor skillnad, vilket PAX verkligen bevisar - det här är böcker för alla.

Ni som läser Agnes blogg behöver ju knappast någon introduktion till vad detta här - så jag kör bara på med min kärleksförklaring till denna serie!

För mig är det allra bästa med PAX relationen mellan Viggo och Alrik. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag läser om dem - deras interna skämt, hur de känner varann utan och innan och vet precis varför den andre beter sig på något sätt, hur de trots detta kan bli irriterade på varandra. Dessutom har jag nog inte läst särskilt många böcker med två brorsor i fokus, finns det? För skulle så väldigt gärna läsa fler böcker av det slaget.

Jag har nämligen fem fantastiska småbröder, och det är nog till stor del därför jag gillar att läsa om Alrik och Viggo så mycket - det känns så hemvant, liksom. Alrik och Viggo påminner om mina bröder på så många sätt och det om något tyder ju på att Åsa Larsson och Ingela Korsell verkligen har lyckats med sina karaktärer - trots alla monster som finns i PAX är dessa böcker fyllda av igenkänning och hör till de mest verklighetstrogna böcker jag läst. Däri ligger den verkliga magin med PAX för mig.

Sen slutar det ju verkligen inte med Viggo och Alrik - nej de är bara toppen av isberget för i den här serien vimlar det av personer en mött i verkligheten. Och personer en önskar en mött! (Och personer en verkligen hoppas slippa möta, för den delen.) Kompiskrånglet och relationskrånglet överlag känns också i hela mig för alltså: precis så här är det ju.

Efter att ha läst de första fyra böckerna 2015 skrev jag såhär:

“Det känns befriande att hjältarna inte är perfekta, att Alrik har kort stubin (men samtidigt älskar hundar) och Viggo lätt för att hamna i trubbel. Att de inte VILL vara tvungna att rädda världen men samtidigt vill visa att de duger. Det ÄR ju inte nytänkande med hjältar som inte är som alla andra, som känner sig utanför, rätt så ofta är det ju faktiskt just de som är utanför som brukar få världens tyngd på sina knotiga axlar. De brukar också sakna föräldrar och vilja visa att de duger (hej Harry Potter), ändå KÄNNS den här serien fräsch och modern. Och Alrik och Viggo känns så MÄNSKLIGA med sina talanger och brister. Jag tror pojkar och flickor i den "rätta" målgruppen enkelt kan ta till sig dem, ta till sig deras problem och känna att de INTE ÄR ENSAMMA. Den känslan är enligt mig det finaste en bok kan inge.”

Jag var frälst redan då, efter att ha slukat de fyra första böckerna. Det är också en grej med PAX: börjar du läsa kan du inte sluta. Det är så spännande och så roligt och ibland rätt skrämmande men ändå lyckas det vara mysigt mellan varven. Med Henrik Jonssons svinsnygga illustrationer till blir det här verkligen något utöver det vanliga.

Och nu är det bara en bok kvar. Jag vill verkligen inte inse att vi snart ska tvingas skiljas från gänget i Mariefred, men så är det tydligen. Jag har ingen aning om vad Draugen kommer föra med sig - mer än att de högst antagligen kommer bli ett episkt äventyr både känslo- och handlingsmässigt. Ingen med minsta dragning till fantasy och action ska missa dessa böcker! Lyllos alla er som ej läst än.