Intervju med Annelie Drewsen

 Annelie Drewsens nya bok Prinsen av Porte de la Chapelle om Salar som flyr från Sverige och kommer till Paris och Porte de la Chapelle berörde mig starkt. Vi hade ett författarsamtal med Annelie med Unga läsare och det var intressant att höra henne berätta om boken, sin research och skrivande. Det hon har att berätta vill jag ska nå ut till fler och jag har därför gjort en intervju Annelie Drewsen. Den kan ni läsa här!

Annelie Drewsen, foto: Ulrica Zwegner

I Prinsen av Porte de la Chapelle får vi möta Salar som flyr från Sverige efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Hur skulle du beskriva Salar?

Han är en helt vanlig kille som har varit med om svåra saker i sitt liv. Som papperslös hazar i Iran hade han aldrig några rättigheter under sin uppväxt. Tvärtom har rasism, fattigdom och våld alltid varit en del av hans liv. Han har flytt till Europa och lämnat sin familj, men hittat ett nytt sammanhang under de tre år han bott hos Karin och Albin i Sverige. Allt detta har givetvis påverkat honom och när boken börjar befinner han sig i en akut kris, eftersom han inte får stanna i Sverige. Han är både självständig och vilsen, rädd och arg. För att orka klipper han kontakten med sin svenska familj och försöker tränga bort minnen och känslor, men det funkar inte riktigt. Ibland blir det kaos i skallen, men Salar lyckas ändå fortsätta vidare. Han är killen som klarar sig.

Hur fick du idén till Prinsen av Porte de la Chapelle?

Jag har tidigare arbetat som lärare i svenska som andraspråk och märkte under 2016 att flera av mina tidigare elever fick avslag på sina asylansökningar. Det hade hänt tidigare, men inte i den omfattningen. Vi var många som reagerade och agerade då, bland annat genom att försöka lösa de situationerna som uppstod. Men många ungdomar gav upp om Sverige och flydde vidare, framförallt till Frankrike. Eftersom jag befann mig mitt i detta kände jag ett ansvar för att använda min röst som författare. Bland annat tog jag initiativ till en debattartikel som cirka 150 barnboksförfattare skrev under. Men när situationen inte blev bättre kände jag ett allt starkare behov av att berätta om det skönlitterärt. En roman kan beröra sina läsare på djupet på ett helt annat sätt än debattartiklar eller tidningsartiklar. Det svåra var att hitta en form för att gestalta en ganska komplicerad situation. Till sist skrev jag en novell som heter ”Tusen tashakor, hejdå” om när Salar säger hejdå till sin svenska lillebror Albin. Sedan kunde jag inte släppa Salar, så jag skrev vidare. 

Du har gjort en gedigen research till boken, kan du berätta lite om den?

När jag skrev om Salars flykt från Sverige kom jag till en punkt där jag insåg att mina tidigare kunskaper och min fantasi inte räckte till, så jag fick helt enkelt resa till Paris. För det är där han hamnar, i ett tältläger i närheten av tunnelbanestationen Porte de la Chapelle. Eftersom jag i min text ville vara så nära Salar som möjligt var jag tvungen att se, lukta och uppleva samma sak som han – i den utsträckning det var möjligt. Så jag träffade ungdomar som bodde på gatan, besökte tältlägret och andra platser som är viktiga, till exempel biblioteket där man kan ladda mobilen eller svenska kyrkan som startat ett språkcafé för svensktalande flyktingar. Eftersom jag arbetar som journalist också kunde jag använda mina vanliga researchmetoder, som att vara på plats och att ställa frågor, men sedan skriva om det skönlitterärt. 

När jag var i Paris var Salar med mig hela tiden, som en skugga, och jag såg allt genom både mina egna och hans ögon. Det var avgörande för att jag skulle kunna skriva klart boken. Ofta är det ju de små detaljerna, som en skylt, någon som passerar på gatan eller en doft som sätter igång fantasin. I skrivandet växer sedan berättelsen fram. Jag visste inte på förhand hur det skulle gå, utan skrev intuitivt och lät Salar bestämma det mesta. 

Karaktärerna i Prinsen av Porte de la Chapelle känns väldigt trovärdiga och som läsare förstår man verkligen deras känslor. Hur gör du för att sätta dig in i karaktärerna du skriver om?

Tack, vad fint att du tycker det. Min grundinställning är att vi människor har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Även om jag är en vit medelklasstant så har jag erfarenheter som överlappar Salars och de andra karaktärernas erfarenheter. Där börjar det, men sedan är ju inlevelseförmågan central. Utan den skulle det inte finnas fiktion. Genom skrivandet försätter jag mig i samma situation som Salar – i alla fall mentalt – och låter alla tankar, intryck och känslor ta vägen genom mig själv. Det är bitvis en väldigt jobbig process, som i bästa fall utmynnar i en text som känns … självupplevd. I någon mening har jag ju upplevt det jag skriver om, på samma sätt som läsaren upplever något genom att läsa. Jag tror att skönlitteraturen är ett av det starkaste medel vi har för att förstå världen och oss själva. I grunden är det därför jag skriver, för att försöka förstå. 

Prinsen av Porte de la Chapelle berör ett tungt ämne men är ändå enkel att läsa. Hur skriver man starka scener på ett bra sätt?

Jag vet inte om jag har något bra svar på det, men antagligen är det inte helt oväsentligt att jag har skrivit många lättlästa böcker tidigare. Det har säkert satt sina spår i mitt språk, även om jag den här gången också njöt av att ett friare skrivande utan att behöva kompromissa med ord och formuleringar. 

Men om jag ska säga något så handlar det mycket om att skala bort. Någon har sagt att vissa formuleringar kan behövas för att skriva en text, men inte för att läsa den. De fungerar som ett slags byggnadsställningar för berättelsen och när den väl är klar kan man riva dem. Så jag strök mycket. Det ger också ett bättre driv. I ”Prinsen av Porte de la Chapelle” finns till exempel en övergreppsscen. Där strök jag ganska mycket sent i redigeringen, framförallt Salars tankar och känslor, och ändrade samtidigt vissa formuleringar så att de blev mer precisa. Om det är en kuk så ska det stå ”kuk”, och inte ”den äckliga saken”. Sådana saker. 

Många av dina böcker berör temat flykt och att vara ny i Sverige. Hur kommer det sig att du återkommer till det temat?

För att det berör mig, från början genom mitt tidigare arbete som lärare i svenska som andraspråk. I mitt klassrum fick jag höra många berättelser som jag inte mötte någon annanstans. Det öppnade världen för mig, på samma sätt som Monica Zaks böcker öppnade världen för mig som barn. Hon skrev på ett sätt som gjorde att en politisk kamp på en kontinent jag aldrig hade varit på tycktes angå mig. Det var häftigt. Som 19-åring flyttade jag ensam till Mexiko utan att kunna mer än två, tre ord spanska. Även om det är långt ifrån en flykt har nog den erfarenheten format mig, på sätt som jag kanske inte är helt medveten om. 

Dessutom är jag helt ointresserad av att undersöka den svenska medelklasstillvaron. Det får andra gärna göra. Med det menar jag inte att det råder något motsatsförhållande, tvärtom kan flykt mycket väl hänga ihop med medelklassliv, vilket också gestaltas i min bok. 

Vilka vill du ska läsa Prinsen av Porte de la Chapelle och vad är det viktigaste budskapet du vill förmedla?

Jag hoppas att såväl ungdomar som vuxna ska läsa boken och bli berörda. Där finns spänning, sorg och smärta men också människors värme och vänlighet – det som håller samman tillvaron när allt går åt helvete. Häromdagen fick jag ett mejl från en man i 70-årsåldern. Han hade läst boken och undrade varför den var klassad som barnbok och inte vuxenbok. ”Den är värdefull för alla”, skrev han. Jag har också märkt att många vill prata om boken efter att ha läst den, så jag hoppas att lärare och bibliotekarier ordnar boksamtal kring den, särskilt för ungdomar. 

Förhoppningsvis kan boken berätta något om vad det innebär att leva i Europa just nu. Jag har försökt gestalta ett samtidshistoriskt skeende som vi behöver många olika slags berättelser om. Det finns en politisk dimension i det, inte så att jag vill föra fram en specifik politisk ståndpunkt, utan mer att jag vill försöka förstå hur människor påverkas av politiska beslut. Inte bara Salar, utan hur vi alla påverkas. Vilket sorts samhälle lever vi i och vad gör det med oss?

Stort tack Annelie för din fantastiska bok Prinsen av Porte de la Chapelle och för att du ville vara med i min intervju!