PAX-gästblogg: Alvin Wedstedt

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Idag är det dags för det sista gästinlägget skrivet av Alvin Wedstedt. Stort tack till alla gästbloggare för så fina inlägg! Missa inte Alvin och Hagby films PAX-filmer på Youtube. Första gången jag kom i kontakt med Pax-böckerna var för ungefär 4 år sedan. Jag gick i 5an och vi läste böckerna i skolan inför ett kommande författarbesök med Ingela på stadsbiblioteket här i Eskilstuna. Vår lärare läste Nidstången högt för oss i helklass vartefter hon visade oss de fantastiska svartvita bilderna. Boken var något alldeles annorlunda mot vad jag läst tidigare.

Alvin och Ludvig från Hagby film tillsammans med
Åsa Larsson och Ingela Korsell. 

Det som jag la märke till mest var att den hade en mörkare och läskigare ton vilket verkligen tilltalade mig och var en stor anledning till att jag snöade in på just skräck.

I samma stund som jag läste, eller i det här fallet hörde, om hur Alrik och Viggo blev inlåsta i det magiska biblioteket och tvingas kämpa mot Edimun så var jag fast. Jag såg karaktärerna och miljön så tydligt framför mig, upplevde det hela som om jag var med dem i biblioteket kämpandes mot Edimun.

Genast kände jag att jag på något sett var tvungen att tolka det både för min egen skull och i hopp om att andra skulle få chansen att uppleva det på samma sätt som jag gjort. Då kunde jag inte ana hur stor betydelse och del av mitt liv Pax skulle komma att ta de kommande åren.

Jag slukade Grimmen och kunde inte bärga mig tills boksläppet för nästa bok i serien, jag hade blivit Pax-frälst. I väntan valde jag att fortsatta tolka böckerna vilket jag har fortsatt att göra sen dess och jag har under min resa lärt mig så fantastiskt mycket och utvecklats på både det artistiska planet som filmare och inte minst som person.

Nu när serien är slut så kommer det att kännas väldigt tomt med vetskapen att jag inte har ytterligare ett boksläpp se fram emot under nästa år igen. Samtidigt känns det skönt att historien får ett värdigt och otroligt avslut i en tid där många berättelser inte riktigt vet när de ska ta farväl och själlösa uppföljare fortsätter att pumpas ut.

Jag älskar verkligen alla karaktärer så himla mycket, alla är så otroligt fantastiska på sina egna sätt med både styrkor och svagheter och det smärtar att tvingas ta farväl av dem. När jag ser tillbaka på resan är jag tacksam för att ha fått ha tagit del av den och sett hur de utvecklats som karaktärer i takt med mig själv.

Efter de gångna åren kan jag säga att jag är lyckligt lottad som fått chansen att vara en del utav den här historien och fått följa och samtidigt tolka den de senaste åren, vilket såhär i efterhand känns som ett enda stort lyckligt sammanträffande.

PAX-gästblogg: Susanne Hörnell

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Idag är det dags för Susanne Hörnell. 

Jag är en PAX-älskande 56-åring. Fick veta om böckerna för första gången när jag och en av författarna, Åsa Larsson, var med på samma resa till Assissi hösten 2015. Laddade omedelbart ner de fem böcker så då kommit i serien och lyssnade på dem i rask takt under resan. Älskade PAX-böckerna från första början. Har också haft förmånen att få hjälpa till vid några PAX-boksläpp och vid ett arrangemang för PAX-läsarklasser.
Böckerna är spännande, välskrivna, realistiska, fantasifulla och ger läslusta. En fantastisk blandning av nutida miljöer, händelser, problem, glädjeämnen.... och spännande, läskiga fantasyvarelser från vår nordiska folktro.

Jag är extra förtjust i hur det påverkar det mörka och ondskefulla när människorna i Mariefred inte håller sams. Att freden(pax) i Mariefred är grundläggande. Och hur människor så lätt dras med i anklagelser och beskyllningar mot det ”okända”, i detta fall de två nya fosterhemsbarnen. Jag tycker också om hur allt det otäcka som händer står i kontrast mot det idylliska, vackra Mariefred. 

Det är mycket trovärdiga karaktärer som befolkar PAX-böckerna. Jag tycker om så många av dem så jag har svårt att välja en favorit. Älskar tonåriga Iris med sin hårda, tuffa yta men mer sammansatta insida av mod, längtan, tuffhet, ilska, omsorg och kunnighet. Men är också väldigt förtjust i Alrik som är så glad över att få bo med människor som är kärleksfulla, förstående och som även kan överta en del av hans tunga ansvar för lillebror Viggo. Hans längtan efter att vara en helt vanlig kille. Hans mod ”att våga fast man är rädd” Hans kärlek till lillebror och till hundar. Så finns Viggo som är orädd, tanklös, klåfingrig, härlig, fantasifull mm Men det är inte bara de yngre jag är förtjust i. Jag blir också förälskad i det äldre syskonparet Magnar och Estrid. Älskar relationerna och samarbetet mellan dem och barnen. Icke att förglömma Hej-Henry, Estrid och Magnars bror. Denna hej-glada oppfinnar-jocke med glasöga och flakmoppe. Så har vi de underbara fosterföräldrarna Anders och Laylah som inte är perfekta, men kärleksfulla och väldigt vettiga vuxna. Ja, listan av favoriter kan göras lång. Jag gillar nog allra mest kombinationen av alla som förekommer. Även många som har ”mindre roller” i böckerna. Men MÅSTE jag välja bara EN favorit så blir det nog ändå Iris. Truliga, egentligen underbara tonåringar är favoriter. Och Iris är en sån där tjej jag skulle vilja hänga med, lyssna på, lära mig av, visa hur bra hon är och krama om (så mycket jag skulle få för henne).

Har lika svårt att välja en favoritbok. Många har Mylingen som sin favorit, och jag förstår det. Men det finns så mycket i de andra böckerna jag tycker så mycket om också. Egentligen så är ju alla tio böckerna en enda bok som är uppdelad i tio delar för läsarnas skull. Så min favorit är PAX-serien helt enkelt.😉

Förutom att Ingela Korsell och Åsa Larsson skrivit så bra böcker är de illustrerade på ett lysande sätt av Henrik Jonsson. Och inlästa på ett fantastiskt sätt av Morgan Alling. Mitt heta tips är att både läsa och lyssna på böckerna. Och lyssnar du bara ska du se till att köpa eller låna böckerna för att även kunna se illustrationerna.

Nu när tionde och sista delen i serien kommer ut har jag dubbla känslor. Dels ska det bli fantastiskt att få veta hur det slutar, eller med andra ord läsa färdigt ”boken (den tiodelade)”. Dels är det förfärligt tråkigt att det är slut på den fantastiska serien. Vad ska jag nu längta efter och se fram emot? Men framförallt ska det bli en glädjefest när Draugen släpps. 

Jag är så otroligt glad för PAX-böckerna. Önskar alla att få läsa dem. Tycker de passar barn i mellanstadieåldern,  ungdomar och vuxna i alla åldrar.
PAX önskar Suss

PAX-gästblogg: Lillabus läser

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Idag är det dags för Katharina och Leo Törnqvist från den fina bloggen Lillabus läser. 

Hej, jag heter Katharina och har bloggen Lillabus läser tillsammans med Leo.

I mitten av september 2014 släpptes Nidstången och Grimmen och vi var därmed fast i Paxserien av fler skäl än bara att serien var så spännande. Dels så utspelar sig denna nya bokserie i urban fantasystil, här i vår stad Mariefred. Vi bor ju här och Leo går i skolan här och vid den här tiden så jobbade jag på biblioteket i Mariefred. Denna lilla stad var vårt liv och nu skulle det fyllas med nordiska väsen i flera år framöver. Både Ingela och Åsa bodde och arbetade här så de visste ju massor om staden. De två skolorna i Mariefred blev helt uppslukade av denna serie och det bildades ”Pax-klasser”, varvid Leo gick i den ena. Dessa klasser har samarbetat med författarna och gett feedback på storyn och i gengäld har de fått gå på bok-släpp och ätit tårta uppe vid kyrkoruinen. Jamen ni hör, vi har levt Pax. Vi har smygit mitt i natten uppe vid kyrkoruinen för att få en glimt av Grimmen. Vi älskar Pax, och nu är det snart slut. Den sista delen, Draugen, släpps med dunder och brak och sedan…. Vad händer sedan?

Leo från Lillabus läser tillsammans med Henrik Jonsson

och Ingela Korsell.

Vi kommer med all sannolikhet faktiskt att överleva slutet också. För nu finns hela serien klar för så många barn att uppleva. Alla dessa småsyskon som hela tiden har fått höra att de är för små, att Pax är läskigt på riktigt, och att man får mardrömmar om man läser om mylingar. Nu är det deras tid att ta sig an Pax. Kanske kommer storasyskonen vilja läsa om hela serien, och har de små syskonen tur så kanske de äldre läser högt för dem. Under täcket… sent på natten och med långsamma läskiga röster. Det häftigaste med hela paxifieringen är hur dessa böcker har fått så många barn att VILJA läsa mer och hur denna serie lockar barn som tidigare inte alls har varit särskilt sugna på att läsa. Nu har de läst klart Pax och då öppnar sig en värld av nya bokserier att ta sig an. Holly Blacks och Cassandra Clares bokserie Magisterium är en serie fantasyromaner som passar utmärkt att kasta sig in i efter Pax. Eller Elin Säfströms serie om Tilda där första boken heter En väktares bekännelser.

Så nej, jag ser det inte som ett slut, utan mer som en kick off på en nystart för att kunna visa unga läsare nya bokserier och kunna förmedla upplevelsen i att ta del av berättelser som fullkomligt fängslar dig som läsare. Där man blir glad, arg och gråter så man skakar och det enda man vill är att läsa vidare.

Vi vill tacka Henrik, Ingela och Åsa för att ni har skapat Pax och därmed gett så många barn chansen att upptäcka hur bra det faktiskt kan vara att läsa en bok. Att läsning av böcker är att delta i äventyr och få lära känna andra världar, människor och väsen. Att få ge sig in så djupt i berättelser att man till och med får ta del av andras tankar. Att få lära känna folk som inte ens finns, och ta del av deras liv i städer som både finns och inte finns. Att hamna mellan olika världar och bara vilja ha mer. Tack för att ni fick tiden att pulsa och mörkret att vandra in. 

Katharina och Leo, Lillabus läser

PAX-gästblogg: Elvira Niemi från Världarna jag lever i

För att hylla PAX-bokserien av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson har jag bett några olika personer att gästblogga om sin kärlek till böckerna under PAX-temat här på bloggen. Först ut är Elvira Niemi från bloggen Världarna jag lever i. 

I juli frågade Agnes mig om jag ville delta med ett inlägg om PAX under hennes PAX-vecka inför släppet av Draugen - klart jag ville! ÄLSKAR nämligen den här serien trots att jag egentligen inte läser böcker _menade för mellanåldern_ längre - i och för sig har ju de där rutorna på Adlibris sist och slutligen inte särskilt stor skillnad, vilket PAX verkligen bevisar - det här är böcker för alla.

Ni som läser Agnes blogg behöver ju knappast någon introduktion till vad detta här - så jag kör bara på med min kärleksförklaring till denna serie!

För mig är det allra bästa med PAX relationen mellan Viggo och Alrik. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag läser om dem - deras interna skämt, hur de känner varann utan och innan och vet precis varför den andre beter sig på något sätt, hur de trots detta kan bli irriterade på varandra. Dessutom har jag nog inte läst särskilt många böcker med två brorsor i fokus, finns det? För skulle så väldigt gärna läsa fler böcker av det slaget.

Jag har nämligen fem fantastiska småbröder, och det är nog till stor del därför jag gillar att läsa om Alrik och Viggo så mycket - det känns så hemvant, liksom. Alrik och Viggo påminner om mina bröder på så många sätt och det om något tyder ju på att Åsa Larsson och Ingela Korsell verkligen har lyckats med sina karaktärer - trots alla monster som finns i PAX är dessa böcker fyllda av igenkänning och hör till de mest verklighetstrogna böcker jag läst. Däri ligger den verkliga magin med PAX för mig.

Sen slutar det ju verkligen inte med Viggo och Alrik - nej de är bara toppen av isberget för i den här serien vimlar det av personer en mött i verkligheten. Och personer en önskar en mött! (Och personer en verkligen hoppas slippa möta, för den delen.) Kompiskrånglet och relationskrånglet överlag känns också i hela mig för alltså: precis så här är det ju.

Efter att ha läst de första fyra böckerna 2015 skrev jag såhär:

“Det känns befriande att hjältarna inte är perfekta, att Alrik har kort stubin (men samtidigt älskar hundar) och Viggo lätt för att hamna i trubbel. Att de inte VILL vara tvungna att rädda världen men samtidigt vill visa att de duger. Det ÄR ju inte nytänkande med hjältar som inte är som alla andra, som känner sig utanför, rätt så ofta är det ju faktiskt just de som är utanför som brukar få världens tyngd på sina knotiga axlar. De brukar också sakna föräldrar och vilja visa att de duger (hej Harry Potter), ändå KÄNNS den här serien fräsch och modern. Och Alrik och Viggo känns så MÄNSKLIGA med sina talanger och brister. Jag tror pojkar och flickor i den "rätta" målgruppen enkelt kan ta till sig dem, ta till sig deras problem och känna att de INTE ÄR ENSAMMA. Den känslan är enligt mig det finaste en bok kan inge.”

Jag var frälst redan då, efter att ha slukat de fyra första böckerna. Det är också en grej med PAX: börjar du läsa kan du inte sluta. Det är så spännande och så roligt och ibland rätt skrämmande men ändå lyckas det vara mysigt mellan varven. Med Henrik Jonssons svinsnygga illustrationer till blir det här verkligen något utöver det vanliga.

Och nu är det bara en bok kvar. Jag vill verkligen inte inse att vi snart ska tvingas skiljas från gänget i Mariefred, men så är det tydligen. Jag har ingen aning om vad Draugen kommer föra med sig - mer än att de högst antagligen kommer bli ett episkt äventyr både känslo- och handlingsmässigt. Ingen med minsta dragning till fantasy och action ska missa dessa böcker! Lyllos alla er som ej läst än.

Gästblogg: Astrid Lindgren konferensen

I dag är det min kära mamma som gästbloggar här på bloggen! Hon skriver om Astrid Lindgren konferensen som hon var på förra veckan:

Vilken ära att få gästblogga på Agnes bokblogg! Jag som skriver är Agnes mamma Ylva. Genom mitt arbete på Eskilstuna kommuns Lässatsning fick jag möjlighet att åka på Astrid Lindgren konferensen som ägde rum på 14 november, på dagen 110 år sedan Astrid födelse. Det var dessutom Emils namnsdag. Konferencier för dagen var Maria Lassén-Seger, på sin klingande finlandssvenska var hon en bra guide. Det var ingen lätt uppgift att hålla ihop det breda temat: Läsning, Tänkande och Medborgarskap.

Inledningstalare var David Lagercrantz. Det var nästan komiskt när han som är uppväxt i finkulturens högborg berättade om sina första möten med Zlatan då han beskrev hur det var att komma hem från skolan och kika in i ett tomt kylskåp.Deras gemensamma bok har fått många som aldrig läst en bok att börja göra det. David beskrev det som det största i hans författargärning. Han gjorde bra kopplingar till Astrid. Särskilt målande var svärtan i beskrivningen från hennes krigsdagböcker där hon satt i ett regnigt Furusund sommaren 1944. Sture kom ut till henne och berättade att han älskade en annan.

Ola Rosling arbetar vidare i sin fars, Hans Roslings, fotspår. Gapminder ger oss en faktabaserad världssyn. Ola gjorde klockrena kopplingar mellan Astrid Lindgren-figurerna och statistiska data om vår omvärld från 1800-talet till nutid. Statistiken blev levande och vi vanliga döingar kunde med lätthet hänga med.

Därefter blev det en nyp-mig i armen stund när Ann-Helén Laestadius högläste om Madickens julbesök hos familjen Nilsson. Ann-Heléns favorit som barn var just Madicken. Som barn fick Ann-Helén hjälp av skolbibliotekarien att hitta böcker att läsa. Hon plöjde Ann på Grönkulla, Kulla-Gulla mfl. Men Kitty-böckerna hade bibliotekarien inlåst i ett rum, de fick barnen inte läsa. I Astrid Lindgrens böcker kunde Ann-Helén alltid identifiera sig.

Milad pratade i 180 om sitt hektiska liv där han ska hinna med allt innan han fyller 30. Han är statsvetare, jurist och föreläsare. Skolvisionär är något Milad också har på sin meritlista. Hösten 2016 stod hans skola klar i Kista så klart 3 år före hans 30 årsdag. Alla elever som började på skolan fick ett personligt hembesök av Milad då han pratade med familjen och eleven om vad de förväntade sig av att börja på hans skola. Jag gillade Milads slutcitat: “Lika barn leka bäst. Olika barn hittar på de bästa lekarna”!

Efter denna starka inledning blev det fikapaus. Programmet dalade lite före lunch när Anton Landehag från Ungdomsbarrometern visade statistik om ungdomars åsikter. I fyra år har Tomas Alfredsson och konstnären Jesper Waldesten arbetat på en nytolkning av Bröderna Lejonhjärta. Det var hög igenkänningsfaktor när Tomas beskrev hur man som vuxen ska högläsa Bröderna Lejonhjärta för ett barn och man börjar gråta redan på första sidan. Deras samarbete har börjat från noll med Astrids text. Jesper skapar grafiska bilder, med hjälp av Sivs trycks bilderna som koppartryck. Projektet har stött på många hinder, nu blir det iallafall en bok och Jespers bilder kommer att ställas ut i en konstutställning i vår på Kulturhuset. Själv har jag svårt att ta till mig dessa bilder, det känns bara svårt och svart. De lämnar inget utrymme för den värme och kärlek som jag ser i boken. De ser berättelsen som Skorpans feberdrömmar. Konferencier Maria sammanfattar bra och menar att vi människor har ett omättlig behov av berättelser.

Eftermiddagen inleddes av Philip Pullman som pratade om “Vart är berättandet på väg?”. Han gav ett historiskt perspektiv från de första muntliga berättarna och de första nedteckningarna på lertavlor och fram till nutid. Armita Golkar är psykologiforskare och gav kognitiva nycklar till hur läsning aktiverar och omformar hjärnan. Mycket intressant berättat. Armitar stod för ett av dagens visdomsord: “Skönlitteratur är hjärnans fria lek”.

Lena Andersson beundrar hur Emil kämpar på med Alfred i snöstormen. Med sin torra humor berättade hon också om när Karlsson visar sina tavlor för Lillebror. - Här har jag ritat kaniner. Lillebror tycker att det ser ut som en räv. Åh, säger Karlsson, kaninerna är ju i rävens mage. “Läs sakta med lev fort”, sammanfattar Lenas anförande.

Elisabeth Åsbrink har gjort en nyäsning av Mio min Mio. Bo Vilhelm Olsson längtar efter Fader konungen precis som Elisabeth själv längtade efter sin far. Litteraturens kraft sätter ord på vår egen längtan.

Avslutningsvis var det ett samtal mellan Maria Lassén-Seger, Ann-Marie Körling, Kattis Hoflin, Ann Sköld och Annika Lindgren. Ann-Marie menar att det är viktigt att inte väja för barns tankar. Astrid var en sån som inte väjde. När Ann-Marie förlorade sin pappa fann hon styrka i Pippi. Klarar Pippi sig utan pappa så kan jag också klara det. Kattis sammanfattar bra genom att säga att vi som är här idag är redan frälsta. Det blir som att slå in öppna dörrar. I sitt arbete funderar hon mycket på hur hon kan få beslutsfattare och de med makt att förstå. Dessa tankar tog jag med mig. Vi måste ständigt prata om varför läsning är så viktigt.

Dagen avrundades med mingel i Studion där det prestigefyllda Astrid Lindgren-priset delades ut. I år fick Jenny Jägerfeld priset!

Jag tror att du, Agnes skulle ha uppskattat att vara med under dagen. Tack för att jag fick ordet!

Agnes bokblogg 3 år - Boktips från Sara

Även idag kommer ett gästinlägg från en av mina kompisar för att fira att bloggen fyllt tre år! Den här gången är det min kompis Saras tur! Sara är min bästa kompis som jag känt sedan Lågstadiet, vi har alltid hängt ihop och haft läsningen som ett av många gemensamma intressen. Här kommer Saras boktips:

Jag heter Sara och är 15 år. Till firandet av att Agnes Bokblogg i veckan fyllt 3 år, är jag en av de som blivit inbjudna till att boktipsa. Mina tips gäller tre böcker som av olika anledningar berört mig, vilka jag tror även andra kan finna nöje i att läsa.

En bok jag själv läste för första gången för två år sedan, vilken blev den första bok jag någonsin läst en andra gång, har legat mig varmt om hjärtat sedan dess. Vad jag förstått är den ganska välkänd, och blivit recenserad många gånger sedan den kom ut. Även Agnes har tipsat om den, vilket du kan läsa om här. Boken heter Jag ger dig solen, och är skriven av Jandy Nelson. Den handlar, precis som Agnes beskriver, om tvillingparet Noah och Jude. Noah och Jude som är olika som natt och dag, men håller ihop som om de var en. Efter tre år har deras relation förändrats, de själva förändrats. Något har hänt, och bokens icke kronologiska tidslinje kräver att man tar sig igenom all text för att få veta. Historien inbegriper kärlek, vänskap, relationer, svek, och funderingar. Boken berättas också på ett sätt man sällan stöter på, vilket är precis varför jag fastnade för den, och varför jag vill tipsa just dig att läsa den.

Sen har vi bok två, som också är ganska välkänd, eller i alla fall författaren David Levithan. Världens viktigaste kyss heter den, och liknar ingen annan skönlitterär bok jag läst tidigare. Den handlar till stor del om Harry och Craig, som i sena tonåren ska försöka slå världsrekord i att kyssas. I 32 timmar, 12 minuter, och 10 sekunder ska de vid skolområdet stå tryckta mot varandra med live streamande kameror riktade mot sig. Boken är skriven i första person utifrån män som dött i aids perspektiv, men också i tredje person utifrån deras observationer. Det är flera personer i fokus i de döda männens beskrivningar, detta utan att boken är uppdelad i kapitel. Det är både skönlitterärt och poetiskt på samma gång, samt med ett tydligt HBTQ-perspektiv, verkligen otroligt snyggt sammanvävt. Men jag kan inte heller påstå att det var en lätt läsning. Den liknar ingen annan ungdomsbok jag läst, och jag rekommenderar den verkligen.

Sist, och inte bara till de minsta, vill jag tipsa om boken Ossians ovanliga nanny av Ylva Karlsson. Rekommenderas som högläsning för barn i åldern 6-9 år, men jag tycker har ett budskap till alla, oberoende av ålder, men med barn i sin närhet. Det är en magisk och fantasifull berättelse som sprider glädje omkring sig. Den uppmuntrar till fantasi och visar på vilka otroliga möjligheter det finns när man använder den. Boken handlar om Ossian och hans lillebror Samuel. De bor i en stor lägenhet tillsammans med sina föräldrar. Eftersom föräldrarna jobbar så mycket finns en barnflicka anställd. När hon en dag säger upp sig kommer Petronella till familjen. Petronella som säger sig kunna ta över efter barnflickan. Det tar inte lång stund innan både Ossian och Samuel fascineras av Petronella. Hon som kan få regn att försvinna, köttbullar att komma ut ur kylen, och figurerna i tv-rutan att kasta popcorn, riktiga popcorn. Hon får också Ossians ofta återkommande klump i halsen att försvinna då och då. Det här är en jättefin berättelse ur ett barns perspektiv. På hur man kan se på sina föräldrar, andra vuxna, och barn i sin omgivning. Läsvärd för stora som små.

En Mariefreds-bild på oss två från förra sommaren!

Jag tackar för möjligheten till att lite kort fått dela med mig av några tankar om dessa böcker.

Tack för dina boktips och för att du ville vara med Sara!

Agnes bokblogg 3 år - Boktips från Saga

För att fira att bloggen fyllde tre år igår hade jag tänkt fylla bloggen med lite nya boktips. Jag frågade därför tre av mina bokkompisar om de ville tipsa om böcker, och de ville de! Så under de kommande dagarna kommer det att dyka upp gästinlägg av min kompisar Saga, Sara och Izabel, kul va? Idag kommer ett boktips från Saga:

Saga!

Hej alla Agnes bokbloggs läsare! Mitt namn är Saga Löfberg och jag är 15 år. Min favoritbok är Harry Potter och Fången från Azkaban. Jag är ett stort fan av dystopier (till exempel Legend, Divergent och The Hunger Games) men också verklighetstrogna böcker (till exempel The Fault In Our Stars och Fangirl).  

Jag har blivit ombedd av Agnes att skriva ett boktips på hennes blogg för att bloggen fyller 3 år. Jag tar detta som en stor ära då jag är mycket imponerad av Agnes inlägg här på bloggen. Jag lärde känna Agnes genom Bookworms på Eskilstuna Stadsbibliotek så vårat gemensamma intresse är självklart böcker.

Den bok jag har valt att tipsa om är Tusende Våningen av Katharine McGee. Boken är utgiven 2016 av Gilla Böcker och går att köpa på Bokus men jag köpte mitt exemplar på akademiska Bokhandeln i Helsingfors (om ni är intresserade av litteratur och befinner er i Helsingfors rekommenderar jag verkligen er att besöka Akademiska Bokhandeln. De har böcker på svenska, engelska, finska och många fler språk).

Tusende Våningen är en dystopi som utspelar sig år 2118 i USA. Boken handlar om fem ungdomar som bor i ett torn som byggts över hela Manhattan. De fem huvudkaraktärerna är Avery, Leda, Eris, Watt och Rylin. De har alla sina egna problem, både stora och små. Avery beskrivs som världens vackraste flicka. Hennes skönhet är dock inte helt naturlig då hennes föräldrar manipulerat sina gener för att få det vackraste barnet i världen men trots det kan hon inte få det enda, den enda, hon vill ha sin adoptivbror Atlas. Leda har spenderat sommaren på rehabilitering för att få bukt med sitt drogberoende och när hon äntligen kommer tillbaka till sitt lyxliv i Tornet så beter sig hennes bästa vän Avery lite konstigt. Leda börjar undrar över var Atlas, Averys bror, har varit hela året, så hon anlitar hackaren Watt för att få reda på den informationen hon vill ha. Watt är inte en bråkdel så rik som Avery och Leda är. Han lever i nedre delen av tornet där han tjänar pengar på sin olagliga kvantdator. Eris problem är att hon har blivit tvungen att lämna sitt lyxiga liv i övre Tornet på grund av en lögn hon trott på hela sitt liv. Den femte och sista karaktären är Rylin. Rylin lever även hon ett fattigt liv i nedre delen av Tornet där hon försörjer sin lillasyster då de mist sin mamma och pappan inte närvarande.

Jag har valt att tipsa om denna bok för att jag tycker att den står ut mot alla andra. Tusende Våningens kapitel är uppdelade efter karaktärerna. Det första kapitlet är skrivet ur Averys perspektiv, det andra ur Ledas och så vidare. Boken är skriven i tredje person. Jag personligen gillar att varje kapitel är skrivet ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Det gör boken lite mer intressant och det blir en Cliffhanger i slutet på alla kapitel då man måste vänta på nästa kapitel ur den karaktärens perspektiv. Medans man läser vidare i boken så knyts alla karaktärers öden samman på ett mycket snyggt och smidigt sätt.

Jag väljer att kalla denna bok en dystopi men beroende på vilka åsikter man har om världens utveckling så kan man självklart placera boken i en annan genre.

Jag använder betygssystemet 0-9 ¾ och av mig får Tusende Våningen 8 / 9 ¾

Tack så mycket för ditt boktips Saga! Jag blev jättesugen på att läsa boken!