måndag 29 juli 2019

Intervju med Lena Ollmark

En av sommarens bästa böcker är skräckboken Dödvatten av Lena Ollmark som jag läste nyligen. Det är en riktigt spännande och gripande bok om Vera som bor på ett behandlingshem och får följa med kompisen Max till ön Saltöga där märkliga saker börjar hända. Jag tyckte jättemycket om bokens handling, karaktärer och sättet den var skriven på. Dödvatten är verkligen en bok som är unik i sitt slag. Jag blev nyfiken på hur Lena Ollmark tänkt när hon skrev boken och hörde därför av mig till henne. I den här intervjun kan du läsa vad hon svarade på mina frågor. 

Vad har du inspirerats av när du skrivit Dödvatten?

När jag var liten såg jag en film av regissören Alfred Hitchcock som hette Rebecca. Det var en gammal svartvit rysare om en kvinna som gifter sig med en rik änkling som har en fantastisk gård som heter Mandalay. Mannens förra fru - den fantastiska Rebecca - har dött i en olycka till havs, men det känns som om hon fortfarande finns kvar i huset. Jag älskade den där historien - men när jag såg om den för ett antal år sedan tyckte jag att könsrollerna var skrämmande dammiga - och jag började drömma om hur jag skulle berätta historien - med frågor som jag tycker är viktiga och spännande. (Hitchcock-filmen var baserad på en bok av Daphne du Maurier.)


Dödvatten handlar mycket om psykisk ohälsa och det greppet tycker jag gör boken unik. Det är ett tungt ämne som många kan tycka är svårt att skriva om för barn och ungdomar. Var det självklart för dig att skriva om det?

Jag tycker psykisk ohälsa är ett väldigt spännande och viktigt ämne och jag är intresserad av psykologi (jag har skrivit en bok om att söka hjälp vid depressioner - Första hjälpen för insidan). Jag vill ju hoppas och tro att det bästa sättet ett komma till rätta med problem är att prata om dem, göra dem mindre läskiga och få människor att våga be om hjälp. Det finns alltid en väg till att må bättre - men det kan vara väldigt svårt att se det just när man mår dåligt. Dessutom älskar jag ju skräck och spökhistorier och för mig handlar rädsla ofta om psykologi - spöken vi har i huvudet. Mina huvudpersoner mår ofta rätt kasst :) Och jag tycker det är spännande att utsätta dem för otroligt jobbiga saker. Det kanske inte låter så snällt - men jag låter ju samtidigt mina huvudpersoner vara otroligt modiga :)


När boken huvudkaraktär Vera får veta att dödvatten är när strömmar i vattnet gör att man förlorar kontrollen över båten tänker hon att hon redan vet vad det är för något. Hon har upplevt dödvatten i livet. Hur skulle du beskriva Veras personlighet?

För mig är Vera en person som tidigt fått lära sig att hon är misslyckad, att det aldrig kommer att gå bra för henne. Men samtidigt är hon en fighter - hon vill leva och hon försöker ju till och med fucka upp ordentligt för att vara bäst på att vara sämst. Det är ju också en form av tävlingsinstinkt :) Och Vera har sin integritet, hon vet vem hon är. Men man blir väldigt ensam om man skjuter världen ifrån sig och bara är allmänt arg och avig. Vera blir väldigt sårbar när hon upplevt hur fint det är att vara vän med Max. Plötsligt börjar hon bry sig om vad andra tycker


På behandlingshemmet möter Vera Max och de blir vänner trots att de är varandras motsatser. I boken liknas deras relation vid vattnet: “Ena sekunden ljust och glatt, och i nästa mörkt och skrämmande.” Vad tänker du att det är som gör att Vera och Max blir så bra kompisar även om de är väldigt olika varandra?

Vera och Max delar ju mörka erfarenheter - och att de kan båda vara kan vara lugna och glada samtidigt som mörkret, rädslan och ångesten finns där. Men framförallt så tror jag att Max och Vera såg och förverkligade varandra (deras vänskap är ju nästan som en romantisk kärlekshistoria). Vera tyckte om att vara den person som Max såg i henne - och tvärt om.


Jag tyckte att Dödvatten var riktigt obehaglig och skrämmande. Vad är ditt bästa tips för att skriva läskigt?

Lena Ollmark, fotograf: Åsa Liff
För mig är nog det viktigaste att historien och det som händer känns trovärdig/t. Det kanske låter konstigt när jag nu ofta skriver om övernaturliga saker - men det är kanske är just därför. Jag vill ju att den som läser ska känna att det läskiga ska kunna hända just hen. Jag tycker inte det är läskigt när skrämmande händelser bara staplas på varandra - utan att det känns att det finns någon mening bakom det som händer. Det måste hänga ihop. Jag vill liksom förstå ondskan. Och så älskar jag ju att försöka hitta skräck i vardagen :)


Trots att jag tyckte att Dödvatten stundvis var väldigt läskig att läsa kunde jag inte släppa boken. Varför tror du att vi människor lockas av skräck och att bli skrämda?

Att bli rädd under kontrollerade former kan ju vara en sjukt skön adrenalinkick - som att åka bergochdalbana. Starka känslor är ju cool att uppleva. Själv var jag otroligt mörkrädd när jag var liten samtidigt som jag älskade skräck. Jag tror att spökhistorierna faktiskt till slut gjorde mig mindre rädd när jag lärde mig förstå hur de funkade.


Hur går du vidare i ditt författarskap efter Dödvatten? Håller du på att skriva någon ny bok?

Jag har precis avslutat en spökhistoriesamling som kommer i höst. Den heter Mardrömssällskapet. Dessutom skriver jag på en audioserie - en rysare i åtta delar som heter Slummer. Den skriver jag tillsammans med deckarförfattaren Håkan Östlund. Och så har jag massa andra idéer som jag hoppas hinna/kunna utveckla och skriva så småningom.

Tack Lena Ollmark för att jag fick intervjua dig om den fantastiska boken Dödvatten

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar