Amors pilar

Att läsa en riktigt bra ungdomsbok är bland det bästa jag vet. Det är en fröjd varje gång jag får dyka ner i ett nytt universum och fångas av en berättelse som på ett fantastiskt sätt berättar om hur det är att vara ung. Den senaste ungdomsboken som fångade mig var Amors pilar av Wibke Brueggemann, översatt till svenska av Amanda Svensson, som jag skulle beskriva som en feelgood för ungdomar (och såklart alla som någon gång varit unga). 

I berättelsen får vi möta Tilly som känner sig utanför i sin familj där alla utom hon håller på med något kreativt. Hennes farfar som har Alzheimers ska flytta in till dem och Tilly tycker det känns jobbigt. I huset bredvid bor Tillys bästa kompis Teddy och han tar med henne till en audition. Det är nämligen så att han spanat in en tjej som heter Katherine Cooper-Bunting och för att ha en chans att lära känna henne har han bestämt sig för att göra audition till samma pjäs som hon ska vara med i. På något sätt dras även Tilly med i projektet med pjäsen som ska sättas upp och snart börjar hon inse att hon också har fått känslor för Katherine.  

Amors pilar är en roman fylld av både glädje och sorg. Den beskriver hur det kan kännas att vara kär för första gången samtidigt som den berättar om rädslan att såra och sorgen i att en närstående är på väg att förändras och försvinna. När Tilly inser att hon är kär i Katherine ljuger hon för Teddy för att inte göra honom ledsen. Det är intressant att läsa om hennes dilemma. Hon är kär i Katherine och vill kunna vara med henne men samtidigt vet hon att det skulle vara ett svek mot Teddy. Kärleken mellan Tilly och Katherine är beskriven med sådan värme och det är fint att läsa om deras känslor för varandra. Att det är en samkönad relation är något som kommenteras men det är inte det som är i fokus för berättelsen vilket jag uppskattar. Tilly har länge vetat att hon gillar tjejer men för Katherine är det något nytt som gör deras relation speciell. 

Förutom relationerna till Teddy och Katherine handlar boken om Tillys relation till sin familj. Jag upplever det som att Tilly känner sig lite som det svarta fåret i familjen och känner press från sin familj. När hennes farfar flyttar in blir allt ännu jobbigare. Farfar som har Alzheimers kan ena stunden verka som vanligt för att i nästa stund bete sig konstigt och inte veta vad han pratar om. Boken är en fin beskrivning av hur det kan vara att ha en närstående med en demenssjukdom. Samtidigt som Tilly är rädd för vad som ska hända med hennes farfar och ledsen över situationen försöker hon att göra gott. Hon tar med sin farfar till repetitionerna för pjäsen hon och Teddy ska vara med och sätta upp och låter honom spela piano i föreställningen. Är det något som finns kvar hos hennes farfar är det musiken.

När jag läser en bok vill jag att det ska kännas som att karaktärerna är verkliga människor. Att läsa om Tilly, Teddy, Katherine, Douglas, Robin och alla andra karaktärer var som att lära känna nya människor. I takt med att Tilly blev en del av teatersällskapet och fick nya vänner fick jag nya pappersvänner. Wibke Brueggemann skriver fint om stora känslor och jag vill direkt sätta tänderna i hennes andra bok Lycka är för losers som också finns översatt till svenska.