Intervju med Annelie Drewsen

 Annelie Drewsens nya bok Prinsen av Porte de la Chapelle om Salar som flyr från Sverige och kommer till Paris och Porte de la Chapelle berörde mig starkt. Vi hade ett författarsamtal med Annelie med Unga läsare och det var intressant att höra henne berätta om boken, sin research och skrivande. Det hon har att berätta vill jag ska nå ut till fler och jag har därför gjort en intervju Annelie Drewsen. Den kan ni läsa här!

Annelie Drewsen, foto: Ulrica Zwegner

I Prinsen av Porte de la Chapelle får vi möta Salar som flyr från Sverige efter att ha fått avslag på sin asylansökan. Hur skulle du beskriva Salar?

Han är en helt vanlig kille som har varit med om svåra saker i sitt liv. Som papperslös hazar i Iran hade han aldrig några rättigheter under sin uppväxt. Tvärtom har rasism, fattigdom och våld alltid varit en del av hans liv. Han har flytt till Europa och lämnat sin familj, men hittat ett nytt sammanhang under de tre år han bott hos Karin och Albin i Sverige. Allt detta har givetvis påverkat honom och när boken börjar befinner han sig i en akut kris, eftersom han inte får stanna i Sverige. Han är både självständig och vilsen, rädd och arg. För att orka klipper han kontakten med sin svenska familj och försöker tränga bort minnen och känslor, men det funkar inte riktigt. Ibland blir det kaos i skallen, men Salar lyckas ändå fortsätta vidare. Han är killen som klarar sig.

Hur fick du idén till Prinsen av Porte de la Chapelle?

Jag har tidigare arbetat som lärare i svenska som andraspråk och märkte under 2016 att flera av mina tidigare elever fick avslag på sina asylansökningar. Det hade hänt tidigare, men inte i den omfattningen. Vi var många som reagerade och agerade då, bland annat genom att försöka lösa de situationerna som uppstod. Men många ungdomar gav upp om Sverige och flydde vidare, framförallt till Frankrike. Eftersom jag befann mig mitt i detta kände jag ett ansvar för att använda min röst som författare. Bland annat tog jag initiativ till en debattartikel som cirka 150 barnboksförfattare skrev under. Men när situationen inte blev bättre kände jag ett allt starkare behov av att berätta om det skönlitterärt. En roman kan beröra sina läsare på djupet på ett helt annat sätt än debattartiklar eller tidningsartiklar. Det svåra var att hitta en form för att gestalta en ganska komplicerad situation. Till sist skrev jag en novell som heter ”Tusen tashakor, hejdå” om när Salar säger hejdå till sin svenska lillebror Albin. Sedan kunde jag inte släppa Salar, så jag skrev vidare. 

Du har gjort en gedigen research till boken, kan du berätta lite om den?

När jag skrev om Salars flykt från Sverige kom jag till en punkt där jag insåg att mina tidigare kunskaper och min fantasi inte räckte till, så jag fick helt enkelt resa till Paris. För det är där han hamnar, i ett tältläger i närheten av tunnelbanestationen Porte de la Chapelle. Eftersom jag i min text ville vara så nära Salar som möjligt var jag tvungen att se, lukta och uppleva samma sak som han – i den utsträckning det var möjligt. Så jag träffade ungdomar som bodde på gatan, besökte tältlägret och andra platser som är viktiga, till exempel biblioteket där man kan ladda mobilen eller svenska kyrkan som startat ett språkcafé för svensktalande flyktingar. Eftersom jag arbetar som journalist också kunde jag använda mina vanliga researchmetoder, som att vara på plats och att ställa frågor, men sedan skriva om det skönlitterärt. 

När jag var i Paris var Salar med mig hela tiden, som en skugga, och jag såg allt genom både mina egna och hans ögon. Det var avgörande för att jag skulle kunna skriva klart boken. Ofta är det ju de små detaljerna, som en skylt, någon som passerar på gatan eller en doft som sätter igång fantasin. I skrivandet växer sedan berättelsen fram. Jag visste inte på förhand hur det skulle gå, utan skrev intuitivt och lät Salar bestämma det mesta. 

Karaktärerna i Prinsen av Porte de la Chapelle känns väldigt trovärdiga och som läsare förstår man verkligen deras känslor. Hur gör du för att sätta dig in i karaktärerna du skriver om?

Tack, vad fint att du tycker det. Min grundinställning är att vi människor har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Även om jag är en vit medelklasstant så har jag erfarenheter som överlappar Salars och de andra karaktärernas erfarenheter. Där börjar det, men sedan är ju inlevelseförmågan central. Utan den skulle det inte finnas fiktion. Genom skrivandet försätter jag mig i samma situation som Salar – i alla fall mentalt – och låter alla tankar, intryck och känslor ta vägen genom mig själv. Det är bitvis en väldigt jobbig process, som i bästa fall utmynnar i en text som känns … självupplevd. I någon mening har jag ju upplevt det jag skriver om, på samma sätt som läsaren upplever något genom att läsa. Jag tror att skönlitteraturen är ett av det starkaste medel vi har för att förstå världen och oss själva. I grunden är det därför jag skriver, för att försöka förstå. 

Prinsen av Porte de la Chapelle berör ett tungt ämne men är ändå enkel att läsa. Hur skriver man starka scener på ett bra sätt?

Jag vet inte om jag har något bra svar på det, men antagligen är det inte helt oväsentligt att jag har skrivit många lättlästa böcker tidigare. Det har säkert satt sina spår i mitt språk, även om jag den här gången också njöt av att ett friare skrivande utan att behöva kompromissa med ord och formuleringar. 

Men om jag ska säga något så handlar det mycket om att skala bort. Någon har sagt att vissa formuleringar kan behövas för att skriva en text, men inte för att läsa den. De fungerar som ett slags byggnadsställningar för berättelsen och när den väl är klar kan man riva dem. Så jag strök mycket. Det ger också ett bättre driv. I ”Prinsen av Porte de la Chapelle” finns till exempel en övergreppsscen. Där strök jag ganska mycket sent i redigeringen, framförallt Salars tankar och känslor, och ändrade samtidigt vissa formuleringar så att de blev mer precisa. Om det är en kuk så ska det stå ”kuk”, och inte ”den äckliga saken”. Sådana saker. 

Många av dina böcker berör temat flykt och att vara ny i Sverige. Hur kommer det sig att du återkommer till det temat?

För att det berör mig, från början genom mitt tidigare arbete som lärare i svenska som andraspråk. I mitt klassrum fick jag höra många berättelser som jag inte mötte någon annanstans. Det öppnade världen för mig, på samma sätt som Monica Zaks böcker öppnade världen för mig som barn. Hon skrev på ett sätt som gjorde att en politisk kamp på en kontinent jag aldrig hade varit på tycktes angå mig. Det var häftigt. Som 19-åring flyttade jag ensam till Mexiko utan att kunna mer än två, tre ord spanska. Även om det är långt ifrån en flykt har nog den erfarenheten format mig, på sätt som jag kanske inte är helt medveten om. 

Dessutom är jag helt ointresserad av att undersöka den svenska medelklasstillvaron. Det får andra gärna göra. Med det menar jag inte att det råder något motsatsförhållande, tvärtom kan flykt mycket väl hänga ihop med medelklassliv, vilket också gestaltas i min bok. 

Vilka vill du ska läsa Prinsen av Porte de la Chapelle och vad är det viktigaste budskapet du vill förmedla?

Jag hoppas att såväl ungdomar som vuxna ska läsa boken och bli berörda. Där finns spänning, sorg och smärta men också människors värme och vänlighet – det som håller samman tillvaron när allt går åt helvete. Häromdagen fick jag ett mejl från en man i 70-årsåldern. Han hade läst boken och undrade varför den var klassad som barnbok och inte vuxenbok. ”Den är värdefull för alla”, skrev han. Jag har också märkt att många vill prata om boken efter att ha läst den, så jag hoppas att lärare och bibliotekarier ordnar boksamtal kring den, särskilt för ungdomar. 

Förhoppningsvis kan boken berätta något om vad det innebär att leva i Europa just nu. Jag har försökt gestalta ett samtidshistoriskt skeende som vi behöver många olika slags berättelser om. Det finns en politisk dimension i det, inte så att jag vill föra fram en specifik politisk ståndpunkt, utan mer att jag vill försöka förstå hur människor påverkas av politiska beslut. Inte bara Salar, utan hur vi alla påverkas. Vilket sorts samhälle lever vi i och vad gör det med oss?

Stort tack Annelie för din fantastiska bok Prinsen av Porte de la Chapelle och för att du ville vara med i min intervju!

Intervju med Tobias Söderlund

Tobias Söderlund är aktuell med Slottsruinens förbannelse som är den avslutande delen i trilogin om Vanessa och hennes spökkamera. Det är tre oerhört spännande, läskiga och välskrivna böcker för mellanåldern som jag verkligen tyckt om. På läslovet förra veckan var Tobias Söderlund på Eskilstuna stadsbibliotek och hade ett författarbesök och jag tog tillfället i akt att intervjua honom efter hans framträdande. Det blev ett samtal om läsning, läskigheter och innehållet i hans böcker. 

Hur fick du idén till böckerna om Vanessa och spökkameran?

Det började med att jag ville skriva en serie om platser som finns på riktigt och sägs vara hemsökta. Då började jag googla runt efter sådana platser och Borgvattnets prästgård var bland det första jag hittade och det som kändes allra mest spännande att skriva om. Så jag åkte upp dit och sov över och efter det började jag fantisera fram berättelsen. Det började med platsen och så har det varit med bok två och tre också. Till den andra boken fick jag idén från ett youtubeklipp av Clara Henry där hon berättar om marteboljuset. När det kommer till bok tre läste jag om slottsruinen som boken utspelar sig vid i en bok och sedan läste jag vidare på olika spöksiter på nätet. Så det är genom alla historier genom de här platserna som böckerna utspelar sig på som idéerna till mina böcker kommit. 

Hur föddes Vanessa som karaktär?

Det vet jag nästan inte riktigt. Hon bara dök upp! När jag var i Borgvattnets prästgård för första gången funderade jag på vad som skulle kunna hända där och hur jag kunde få det att bli som mest spännande. Det som dök upp i huvudet var att ett gäng ganska unga barn skulle ta sig till den här platsen. Jag ville inte att det skulle vara högstadie- eller gymnasieungdomar som det handlade om för då skulle det kanske ses som mer okej. Jag ville att karaktärerna skulle vara så pass unga att det var lite mer förbjudet att sticka till den här platsen. Jag ville också att de skulle filma saker vilket gjorde att Vanessa fick bli en youtuber. Så det var där hon föddes. 

Hu såg din väg till att få en bok utgiven ut?

Prästgårdens hemlighet var mitt andra seriösa försök till att skriva och ge ut en bok. Jag har alltid skrivit kortare historier, dock med ett litet uppehåll när jag gick på universitetet eftersom det var så mycket annat skrivande då. Men så fort jag fått ett jobb började jag skriva fiktiva historier igen. Då var det mest noveller jag skrev i väntan på att jag skulle få en riktigt bra idé för att kunna skriva en hel bok. Jag visste att jag ville skriva en bok men jag visste inte vilken bok jag ville skriva. Någonstans vid 2011 eller 2012 drömde jag en mardröm som jag inte kunde släppa taget om. Då skrev jag först en novell om den drömmen men jag kunde inte släppa den ändå. Så det blev så att jag la omkring fyra år på att skriva en bok som handlade om en sekt i en isolerad by som hade märkliga ritualer där de offrade barn. Den boken blev väldigt lång och ingen ville ge ut den. Min mamma är en av de få som har läst den och hon är fortfarande besviken på att jag inte skrivit någon uppföljare. Det var tänkt att bli två böcker men när ingen ville ge ut den första var det ingen idé att skriva den andra delen. Men samtidigt som jag skickade in det manuset till olika förlag började jag fundera på berättelsen om prästgården. Den boken var det faktiskt två förlag som ville ge ut. Så det var kul!

Var det bestämt från början att det skulle bli en trilogi?

Från början hade jag tänk att det skulle bli en serie som skulle utspela sig på olika verkliga platser. Jag visste att det skulle bli fler böcker men inte exakt hur många. Men så fort den första boken hade blivit antagen hade jag kommit fram till att det skulle bli en trilogi. 

Hur kommer det sig att du ville skriva för barn?

Jag älskar barnböcker själv. Jag tycker ofta att de är riktigt bra, i vuxenböcker finns det oftare saker som jag stör mig på. Det föll sig ganska naturligt att mina karaktärer med Vanessa i spetsen. Vanessa är ju en 12-årig tjej och då blev det ganska naturligt att boken skulle rikta sig till barn i den åldern. Den boken jag skrev innan som inte blev utgiven var en bok för ungdomar i åldern 12-15, så det var också en bok i barn- och ungdomssvären. Jag trivs väldigt bra i barnboksfacket men jag tänker att jag någon gång ska testa på att skriva för vuxna också!

Vad läste du själv i 9-12 årsåldern?

Allt från kortare spökhistorier i alla dess slag till Sagan om ringen och böcker av Stephen King från pappas bokhylla. Så jag läste mycket skräck både för barn och vuxna. 

Hur tror du att man ska få barn i den åldern att läsa mer? Tror du att det är ett bra sätt att skrämma dem till läsning?

Ja, skrämma dem till läsning tror jag är perfekt! Det finns ju så många olika sätt att underhållas nuförtiden. Så jag tror att man måste skriva så bra och spännande historier som möjligt som lockar barn att läsa. Sedan måste man ju också få in vanan att läsa så tidigt som möjligt. Det är ju en högre tröskel till läsning än till Netflix till exempel. Man måste också hitta rätt böcker. Det finns så många olika typer av böcker så om man inte fastnar för en viss bok är det bara att lägga ifrån sig den och ta en annan bok istället för att välja Netflix istället. 

Dina böcker är riktigt läskiga. Vad är dina bästa tips om man vill skriva läskigt?

Det är nog att få karaktärerna att bli så rädda som möjligt. Som läsare lever man ju sig in i det karaktärerna är med om. Det går ju att beskriva ett möte med spöken på olika sätt, om Vanessa skulle träffa ett spöke och inte alls bli rädd så skulle inte boken i sig bli läskig heller. Så mitt bästa tips är att få karaktärerna att må så dåligt som möjligt och bli väldigt rädda! Då blir läsarna också rädda. 

Men förutom alla spöken och läskigheter handlar böckerna om Vanessa också om vardagen och realistiska händelser. Hur tänker du kring det? Är det viktigt för att det andra ska kännas trovärdigt?

Jag har tänkt att när man har övernaturliga element i berättelser så måste man för att få folk att tro på det göra så att allt annat är hyperrealistiskt. Det tycker jag i alla fall. Det är därför mina böcker utspelar sig på platser som finns på riktigt och alla miljömässiga detaljer är verkliga. Relationerna karaktärerna emellan och vardagsproblemen ska också kännas äkta och trovärdiga för då tror jag att det övernaturliga och känns mer verkligt. 

Tror du själv på spöken och har du upplevt något övernaturligt?

Jag vill tro men har inte blivit övertygad än eftersom jag själv inte upplevt något övernaturligt än. Men om jag fortsätter att skriva om hemsökta platser kanske det till slut händer!

Vad har du fått för reaktioner på dina böcker från barn som läst dem?

I princip har jag bara fått positiva reaktioner. Några få har tyckt att det varit för läskigt och inte läst klart men har sagt att de vill läsa klart när de blir lite äldre. Väldigt bra självinsikt för att vara i 9-10 årsålder, haha! Men de flesta verkar gilla det läskiga. Det är fler vuxna än barn som tyckt att det varit för läskigt. Barn verkar överlag mer svårskrämda än vuxna. Det finns några vuxna som har hört av sig och sagt att de fått mardrömmar av mina böcker!

Tobias Söderlund, foto: Kajsa Göransson

Vad skriver du på nu?

Just nu håller jag på att skriva nya spökhistorier. Det ska bli en serie för barn 6-9 år där jag också ska jobba med en illustratör vilket är spännande. Det kommer att bli en spökhistoria i varje del och sedan finns det en berättelse i bakgrunden som hänger med över de olika delarna. De två första delarna ska släppas under nästa år är tanken. 

Så det blir inga fler böcker om Vanessa?

Det är inte tanken. Jag har så många andra idéer och tankar om vad jag vill skriva sen! Men jag gillar karaktärerna i böckerna om Vanessa och kommer såklart att sakna dem. Nu när jag skriver den här nya serien för lite yngre barn känner jag mig lite ny i bokvärlden igen och det är roligt att testa på något nytt. 6-9 år verkar vara en rolig målgrupp att skriva för. Där får man också ännu roligare och knäppa frågor när man är ute på författarbesök. 

Tack Tobias för att du ställde upp på en intervju! Det ska bli spännande att läsa dina kommande böcker! Jag vill verkligen rekommendera alla att läsa böckerna om Vanessa och spökkameran, du hittar mina recensioner av böckerna här, här och här. 

Intervju med Johannes Gustavsson

Jag har läst och recenserat Johannes Gustavssons bok Uppfödd på nätet - Lär känna den sociala generationen. Det är en välskriven, intressant och lärorik bok om barn och ungas liv på nätet. I det här inlägget har jag intervjuat Johannes Gustavsson om hans bok, dess innehåll och hans eget läsande och skrivande.

Berätta lite kort om din bok Uppfödd på nätet - Lär känna den sociala generationen.

Boken är kort och gott en skildring av generationen som inte har några egenupplevda minnen av livet före internet! Mina egna reflektioner och erfarenheter varvas med intervjuer med barn och unga, forska och influencers - som ger sin bild av generationen och omvärlden. I slutet av boken finns också en omfattande ord- och emojilista som kan vara bra att hålla koll på.

Hur kommer det dig att du ville skriva en bok om den sociala generationen?

Dels för att jag ville förklara den digitala kulturen och få vuxna att förstå att det inte bara handlar om ytliga konversationer och selfies, utan att den digitala världen är så mycket större än så. Dels för att jag ville lämna något efter mig. Det låter kanske pretentiöst (och lite deppigt) men det känns bra att veta att boken finns på bibliotek och i bokhyllor hemma hos folk runt om i landet.

Vilka önskar du ska läsa din bok och vad vill du förmedla med den?

Alla som är födda före 00-talet! Jag är född 1997 och börjar redan så smått känna mig efter den sociala generationen. Då kan jag bara tänka mig hur det känns för 80-, 70-, 60-talister... Jag tror att många föräldrar, lärare, marknadsförare och arbetsgivare kan vara i behov av en ögonöppnare.

Vad tycker du att vuxna ska tänka på när det kommer till barn och ungdomars nätanvändning?

Det går såklart att tipsa om alla möjliga olika sätt att spärra barnförbjudna sidor eller hur mycket som skärmtid som egentligen är okej, men i slutändan tror jag att det viktigaste är att prata med varandra. Föräldrar måste vara lika intresserade av deras digitala liv som de är av fotbollsträningen, ridlektionen eller dansuppvisningen. Så är inte alltid fallet.

Johannes Gustavsson. Foto: Herman Caoran

Är du själv en läsande person? Vad gillar du att läsa?

Jag är löjligt intresserad av medicin och då särskilt rättsmedicin. I dagarna har jag börjat läsa "Naturlig Död" av Richard Shepherd. Han är rättsläkaren som bland annat obducerade Prinsessan Diana. I boken berättar han om sina yrkeserfarenheter och förklarar hur kroppen fungerar. "Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris är också bra, framför allt eftersom man märker att det ligger så mycket research bakom den. Det är inte så brutalt som titlarna låter. Jag lovar. Rekommenderar varmt!

Vill du skriva fler böcker i framtiden? Om vad i så fall?

Jag har alltid gillat att skriva, så det är inte helt omöjligt att det kommer fler böcker. Jag tycker att det är väldigt intressant med algoritmer, filterbubblor och politik på sociala medier. I så fall blir det nog något åt det hållet. Jag har dessutom ett gäng halvfärdiga noveller som har legat i en mapp på min dator i säkert 5 år nu. Det kanske blir dags att ta tag i dem snart.

Pippi 75 år: Intervju med Fabian Göranson

I samband med Pippi Långstrumps 75 årsjubileum släpptes en ny serieutgåva av Pippi på rymmen med illustrationer av Fabian Göranson. Jag har intervjuat honom om bland annat Pippi Långstrumps storhet, hans illustrationsteknik och vad man måste förhålla sig till när man illustrerar så kända figurer.

Vad var din relation till Pippi Långstrump innan du illustrerade "Pippi på rymmen"?

När jag var lite hade jag ett lite ambivalent förhållande till Pippi tror jag. Å ena sidan tyckte jag väldigt mycket om att hon bodde i det här stora kaotiska huset och hade en stor säck med guldpengar. Jag växte själv upp i ett stort stökigt gammalt trähus, så på jag kunde verkligen relatera till det. Samtidigt är hon ju lite besvärlig person också. Och det är tycker jag är en del av poängen med Pippi, hon är inte bara snäll, hon är lite självgod och jobbig också. 

Fabian Göranson, foto: Kajsa Göranson

Nu som vuxen har jag återupplevt Pippi genom mina barn. Det är verkligen fantastiska berättelser, och så blir man medveten om alla ord, uttryck och sånger som man inte ens alltid tänker på att de kommer från Pippi. 

Jag såg på Rabén & Sjögrens instagram där du visade tekniken du använde när du illustrerade "Pippi på rymmen", kan du berätta lite om den?

Illustrationerna till boken är först tecknade med tusch för den svartvita versionen. Sedan har jag skannat in och skrivit ut de svartvita bilderna och färglagt dem med gouachefärg. Gouache är en sorts täckande vattenfärg, så färgen lägger sig delvis över de svartvita linjerna i när bilden färgläggs. Därför finns det en till utskrift av den svartvita bilden på genomskinlig plastfilm, och som man lägger över färgläggningen och på så sätt ”får tillbaka” skärpan i linjerna. Det är ungefär den metod som användes till exempel för serier som Tintin.

Hur var det att illustrera en bok som filmatiserats och som har karaktärer som tidigare illustrerats av andra illustratörer i olika versioner? På vilket sätt tänker du att man måste förhålla sig till det?

Det är förstås ett enormt förtroende att få illustrera Pippi Långstrump, och jag känner av det mer och mer nu sedan boken släppts. Men medan jag arbetade med boken försökte jag framförallt göra en stark bildberättelse, och inte tänka så mycket på Pippi som ikon. 

I arbetet gick jag tillbaka på tre källor: dels själva filmen Pippi på rymmen, dels filmmanuset och dels en bok med stillbilder från filmen, som Astrid Lindgren skrev texten till. De tre källorna var delvis ganska olika, även om manuset till min bok framförallt bygger på texten till boken med stillbilder. När jag väl hade texten klar så blev ambitionen att gestalta den så starkt som möjligt. Jag gick helt enkelt tillbaka till Astrid Lindgrens text förutsättningslöst och tänkte igenom hur jag kunde levandegöra det på mitt sätt. 

Vad gäller karaktärernas utseende tänkte jag att barnen skulle känna igen dem, så de är ganska lika Ingrid Vang Nymans illustrationer. Sedan byggde jag upp en värld till dem, ett Sverige på kanske 40- eller 50-talet. Jag tänkte Pippis anarkism funkar bäst när hon kontrasterar mot ett lite mer gammaldags Sverige. 

Du har sagt att du ville lyfta fram Annika i den här boken, varför valde du att göra det?Jag märkte i texten att Annika är den som råkar ut för mest saker, och som också reagerar på dem. Hon somnar i en myrstack, hon får sina kläder uppätna av en ko,  får för sig att hon ska tvätta folk på olika sätt. Till skillnad från Pippi och Tommy, som är ganska jämna i humöret, så reagerar Annika jättestarkt på allt som händer henne, och den som står för känslorna i en berättelse är ju också den som är lättast att identifiera sig med. Så på det sättet kan man se Annika som huvudperson i berättelsen. 

Pippi firar 75 år, vad tror du gör att böckerna om Pippi Långstrump fungerar än idag? 

Det är ju olika i olika tider och för olika människor. Pippi är inte heller riktigt samma karaktär i de första böckerna som i filmer som Pippi på rymmen eller Pippi på de sju haven, där hon är mer upprorisk i de första böckerna och mer av en äventyrare i filmerna.

I de flesta andra länder finns det hjältar, helgon och nationalikoner på ett sätt som det faktiskt inte gör i Sverige. Även om till exempel Olof Palme betyder väldigt mycket för många så är det ingen som har ett foto av honom hemma på väggen. Där har kanske Pippi fyllt ett tomrum, hon har blivit ett slags antiauktoritärt nationalhelgon.

Tack Fabian för att jag fick intervjua dig! Hoppas ni som läst tyckte det var intressant! Missa inte att delta i min Pippi-quiz där du har chans att vinna Pippi på rymmen. Här kan du göra det.

Intervju med Lena Ollmark

En av sommarens bästa böcker är skräckboken Dödvatten av Lena Ollmark som jag läste nyligen. Det är en riktigt spännande och gripande bok om Vera som bor på ett behandlingshem och får följa med kompisen Max till ön Saltöga där märkliga saker börjar hända. Jag tyckte jättemycket om bokens handling, karaktärer och sättet den var skriven på. Dödvatten är verkligen en bok som är unik i sitt slag. Jag blev nyfiken på hur Lena Ollmark tänkt när hon skrev boken och hörde därför av mig till henne. I den här intervjun kan du läsa vad hon svarade på mina frågor. 

Vad har du inspirerats av när du skrivit Dödvatten?

När jag var liten såg jag en film av regissören Alfred Hitchcock som hette Rebecca. Det var en gammal svartvit rysare om en kvinna som gifter sig med en rik änkling som har en fantastisk gård som heter Mandalay. Mannens förra fru - den fantastiska Rebecca - har dött i en olycka till havs, men det känns som om hon fortfarande finns kvar i huset. Jag älskade den där historien - men när jag såg om den för ett antal år sedan tyckte jag att könsrollerna var skrämmande dammiga - och jag började drömma om hur jag skulle berätta historien - med frågor som jag tycker är viktiga och spännande. (Hitchcock-filmen var baserad på en bok av Daphne du Maurier.)

Dödvatten handlar mycket om psykisk ohälsa och det greppet tycker jag gör boken unik. Det är ett tungt ämne som många kan tycka är svårt att skriva om för barn och ungdomar. Var det självklart för dig att skriva om det?

Jag tycker psykisk ohälsa är ett väldigt spännande och viktigt ämne och jag är intresserad av psykologi (jag har skrivit en bok om att söka hjälp vid depressioner - Första hjälpen för insidan). Jag vill ju hoppas och tro att det bästa sättet ett komma till rätta med problem är att prata om dem, göra dem mindre läskiga och få människor att våga be om hjälp. Det finns alltid en väg till att må bättre - men det kan vara väldigt svårt att se det just när man mår dåligt. Dessutom älskar jag ju skräck och spökhistorier och för mig handlar rädsla ofta om psykologi - spöken vi har i huvudet. Mina huvudpersoner mår ofta rätt kasst :) Och jag tycker det är spännande att utsätta dem för otroligt jobbiga saker. Det kanske inte låter så snällt - men jag låter ju samtidigt mina huvudpersoner vara otroligt modiga :)

När boken huvudkaraktär Vera får veta att dödvatten är när strömmar i vattnet gör att man förlorar kontrollen över båten tänker hon att hon redan vet vad det är för något. Hon har upplevt dödvatten i livet. Hur skulle du beskriva Veras personlighet?

För mig är Vera en person som tidigt fått lära sig att hon är misslyckad, att det aldrig kommer att gå bra för henne. Men samtidigt är hon en fighter - hon vill leva och hon försöker ju till och med fucka upp ordentligt för att vara bäst på att vara sämst. Det är ju också en form av tävlingsinstinkt :) Och Vera har sin integritet, hon vet vem hon är. Men man blir väldigt ensam om man skjuter världen ifrån sig och bara är allmänt arg och avig. Vera blir väldigt sårbar när hon upplevt hur fint det är att vara vän med Max. Plötsligt börjar hon bry sig om vad andra tycker

På behandlingshemmet möter Vera Max och de blir vänner trots att de är varandras motsatser. I boken liknas deras relation vid vattnet: “Ena sekunden ljust och glatt, och i nästa mörkt och skrämmande.” Vad tänker du att det är som gör att Vera och Max blir så bra kompisar även om de är väldigt olika varandra?

Vera och Max delar ju mörka erfarenheter - och att de kan båda vara kan vara lugna och glada samtidigt som mörkret, rädslan och ångesten finns där. Men framförallt så tror jag att Max och Vera såg och förverkligade varandra (deras vänskap är ju nästan som en romantisk kärlekshistoria). Vera tyckte om att vara den person som Max såg i henne - och tvärt om.

Jag tyckte att Dödvatten var riktigt obehaglig och skrämmande. Vad är ditt bästa tips för att skriva läskigt?

Lena Ollmark, fotograf: Åsa Liff

För mig är nog det viktigaste att historien och det som händer känns trovärdig/t. Det kanske låter konstigt när jag nu ofta skriver om övernaturliga saker - men det är kanske är just därför. Jag vill ju att den som läser ska känna att det läskiga ska kunna hända just hen. Jag tycker inte det är läskigt när skrämmande händelser bara staplas på varandra - utan att det känns att det finns någon mening bakom det som händer. Det måste hänga ihop. Jag vill liksom förstå ondskan. Och så älskar jag ju att försöka hitta skräck i vardagen :)

Trots att jag tyckte att Dödvatten stundvis var väldigt läskig att läsa kunde jag inte släppa boken. Varför tror du att vi människor lockas av skräck och att bli skrämda?

Att bli rädd under kontrollerade former kan ju vara en sjukt skön adrenalinkick - som att åka bergochdalbana. Starka känslor är ju cool att uppleva. Själv var jag otroligt mörkrädd när jag var liten samtidigt som jag älskade skräck. Jag tror att spökhistorierna faktiskt till slut gjorde mig mindre rädd när jag lärde mig förstå hur de funkade.

Hur går du vidare i ditt författarskap efter Dödvatten? Håller du på att skriva någon ny bok?

Jag har precis avslutat en spökhistoriesamling som kommer i höst. Den heter Mardrömssällskapet. Dessutom skriver jag på en audioserie - en rysare i åtta delar som heter Slummer. Den skriver jag tillsammans med deckarförfattaren Håkan Östlund. Och så har jag massa andra idéer som jag hoppas hinna/kunna utveckla och skriva så småningom.

Tack Lena Ollmark för att jag fick intervjua dig om den fantastiska boken Dödvatten! 

Intervju med Åsa Larsson och Ingela Korsell

"När man läser en riktigt bra bok ska det vara som att kliva in i en värld som man inte vill lämna" säger Åsa Larsson när vi pratar om hur det känns att de är klara med PAX-serien nu. Hon menar att det blir ett sorgearbete även för henne att lämna karaktärerna och världen hon byggt upp tillsammans med Ingela Korsell och Henrik Jonsson. För mig har PAX-serien varit en serie jag vill återkomma till gång på gång för att jag älskar att befinna mig i böckernas fantastiska värld. Författartrion har skapat en serie som är till för alla oavsett vem du är. Den är lättillgänglig, spännande och har en perfekt blandning av allt! Just nu har jag PAX-tema här på bloggen för att ladda upp inför boksläppet av Draugen som är den sista boken i serien. Tack till Åsa, Ingela och Henrik för den här fantastiska bokserien, för att ni alltid uppmuntrat mig och för att jag fick prata med er om era tankar om att vara klara med bokserien, tiden ni skrivit böckerna och om framtiden. 

Vilka tre ord skulle ni använda för att beskriva tiden ni jobbat med PAX?
Ingela: Lust, magkänsla och stolthet. 

Åsa: Intensiv eftersom att det gått så fort och belönande eftersom vi har fått mycket kärlek tillbaka från barn. Men också lärorikt vilket jag inte hade väntat mig. Jag är yrkesförfattare och inte trodde att jag skulle lära mig så mycket om skrivande. 


Hur känns det att vara i mål med bokserien? Kommer ni att sakna PAX och alla karaktärer?
Ingela: Just nu är den första känslan lättnad och sedan en enorm stolthet. Vi har gjort det vi förutsattes att göra och det blev så bra som vi hade hoppats! Det är inte riktigt slut än, nu är det boksläpp och sedan är hela hösten ett stort race. Men det känns verkligen som att vi kommit ut ur en virvelvind! Såklart kommer jag att sakna karaktärerna. Det känns som att de är våra vänner och vi pratar om dem som att de finns. Men jag känner mig nöjd med avslutet. Det är ett slut som berör och som man kommer att komma ihåg. Det hade inte kunnat sluta på något annat vis. Samtidigt som jag kommer sakna karaktärerna känns det bra. Jag är redo att påbörja ett nytt kapitel!

Åsa: Ja, jag kommer definitivt att sakna karaktärerna! När jag har avslutat en bok tänker jag på karaktärerna jag har jobbat med som avlägsna släktingar. Det blir en typ av sorgearbete att lämna dels karaktärer men också lämna en värld som man har skapat. När man läser en riktigt bra bok ska det vara som en att kliva in i värld som man inte vill lämna och så är det ju för författaren också. Så det känns både roligt och lite sorgligt men jag är också lättad. Jag trodde att jag skulle hinna skriva min vuxenböcker vid sidan om, men det har jag inte alls gjort. 

Det har gått väldigt bra för PAX-serien och böckerna har lästs och älskats av många. Hade ni förväntat er att det skulle bli en så stor succé som det faktiskt blev? 
Ingela: Vi har fått ett helt fantastiskt mottagande, det kunde man ju inte veta innan. Men jag är så glad. Tänk om de två första böckerna hade floppat, då hade det inte varit så kul att skriva åtta böcker till. Men vi bara körde och gjorde det vi trodde på! Jag hade hoppats att det skulle gå bra för bokserien men jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så bra. Våran tanke var att bjuda in alla i PAX-världen och alla skulle gilla den världen lika mycket som vi. Men det gäller att inte tänka så mycket, utan göra det man tror på - då blir det bäst!

Åsa: Jag hade inte förväntat mig det. Min inställning är att jag gör så gott jag kan och det som händer händer. Men jag blev inte jätteöverraskad att det gick så bra. När vi började prata om PAX och skriva serien så visste jag någonstans att det var bra. Det är en speciell läsarkärlek av barn som läser och av föräldrar, lärare och bibliotekarier som är överlyckliga för att läsovilliga barn läser. Att möta den glädjen och kärleken var jag inte förberedd på. 

Jag tillsammans med Åsa Larsson, Henrik Jonsson och

Ingela Korsell på boksläppet av Näcken i april 2016. 

Ingela, jag vet att ni har använt er av provläsarklasser när ni skrivit PAX. På vilket sätt har det varit till hjälp när ni har skrivit bokserien? 

Det är jättebra att höra vad läsarna tycker och jag har fått många nya idéer av vad eleverna tänker om karaktärerna. De har uttryckt olika önskemål som vi har följt. De är målgruppen och de bästa läsarna. Deras hjälp har varit ovärderlig och de vet nog inte själva hur mycket de har hjälpt oss. Genom dem förstår vi vad de har förstått och vad som är oklart till exempel. 

Kommer du att fortsätta vara ute i skolor nu när serien är avslutad? 
Ja, hela hösten och våren kommer jag att vara ute och prata. Nu kör jag in i kaklet med det här! Det är en viktig del av författarskapet och ger också mig mycket. 

Åsa, du har ju skrivit för vuxna tidigare. Vad har skillnaden varit att skriva för barn istället för vuxna?
Många författare säger att det egenligen inte är en sådan stor skillnad. Men skillnaden i det här projektet har varit att vi har haft vissa saker att förhålla oss till. Till exempel att varje bok inte får bli för tjock och att språket måste vara enkelt eftersom att vi ha velat skriva böckerna på ett inkluderande sätt. Att ha en läsare som inte bara är lik mig själv har varit den största skillnaden. 

Vill du fortsätta skriva för barn framöver?
Jag kommer definitivt göra fler barnböcker, det är jag helt säker på. Just nu vill jag skriva för vuxna under en period och skriva tv-serier. Men jag har idéer och jag tror att jag vet vad jag vill skriva nästa gång jag ger mig in på ett barnboksprojekt.

Tror du att ditt fortsatta skrivande kommer att påverkas av att ha skrivit barnböcker?
Ja, det tror jag! Både av att ha skrivit PAX och tv-seriemanus har jag blivit mycket mer medveten om dramaturgi. Jag tror att jag kommer bli ännu mer driven i mitt skrivande och ta med mig en större lätthet i språket och berättandet. 


Ingela, du har ju tidigare arbetat som lärare och forskat om barns läsning. Har det varit till hjälp för att skriva PAX-serien?
Absolut! Jag har nytta av allt jag har gjort innan. Som lärare är jag van att vara bland elever i den åldersgruppen och vet hur de tänker och vad de gillar. Sedan vet jag också hur man ska tänka med språket även för de som inte är så vana vid att läsa. Det är viktigt att det inte är några hål i texten så att man håller läsaren i handen. Intrigen och karaktärerna i PAX är väldigt komplexa och även om man inte är en så van läsare är man smart. Vi måste tänka på språket så att det blir en lagom nivå. Vi vill också att böckerna ska vara trovärdiga och inte barnsliga. 

Jag tillsammans med Ingela Korsell och Åsa Larsson

på Mariefreds julmarknad i december 2016.

Vad tar du med dig efter att ha skrivit PAX?
Att våga sticka ut och att våga lita på min magkänsla. Som författare har jag lärt mig mer om dramaturgi, det är Åsas styrka. Min styrka har varit språket och målgruppen. 

Vad har varit det bästa med att skriva PAX-serien?
Ingela: Det bästa har varit att få hitta på en egen värld. PAX-världen är fantastisk att vara i! Sedan har det varit otroligt roligt att få jobba med Åsa, Henrik och förlaget. Bonnier Carlsen har verkligen förstått vad vi vill och det blev verkligen så bra som vi hoppats på. 

Åsa: Det har varit att vi lyckades med det vi ville, nämligen att få massor av barn som inte trodde att böcker var något för dem att älska att läsa. Den enda vägen till läsningen är just genom att läsa. 


Vad ska ni göra nu när ni är klara med PAX-serien? 
Ingela: Det är lite hemligt än så länge! Men jag ska fortsätta skriva om nordisk folktro. Jag pratar mycket om nordiska väsen när jag är ute i skolor och berättar ofta om varför man trodde på olika saker. Nu håller jag på med research och tar reda på mer om nordisk det. 

Åsa: Nu ska jag skriva den sjätte kriminalromanen om Rebecka Martinsson som är min deckarserie. Sedan ska jag skriva manus för tv-serier och låttexter faktiskt. Om man vill skriva tror jag att man ska försöka skriva olika saker. 

Intervju med Johan Anderblad - Programledaren som blev författare och läsambassadör

Det är påsklovstorsdag och Eskilstuna stadsbibliotek är fullt av folk. Johan Anderblad, känd som programledare i olika barnprogram, är där och berättar om sina böcker. Han har skrivit tre böcker som handlar om Bojan och olika fordon. De pratglada barnen svarar på frågor om vad som finns på en brandbil och låter som sirener och brandvarnare. En livs levande brandman är också på besök. Han berättar vad man ska göra om det börjar brinna. Alla barn får varsin bok om Bojan och de trängs runt Johan för att få böckerna signerade. När det börjar tunnas ut med folk sätter vi oss på bibliotekets café. Jag frågar honom hur det känns att vara vald till Sveriges läsambassadör och han sammanfattar sina känslor med tre ord; roligt, spännande och utmanande.

Johan Anderblad berättar om Bojan. 

- Jag blev väldigt förvånad eftersom att jag inte funnits i bokbranschen så länge. Men jag har alltid varit intresserad av böcker och i och med att jag börjat skriva böckerna om Bojan tror jag att de fick upp ögonen för mig.

Johan berättar också att han frågat varför juryn valde honom och att de då har de sagt att de ville ha något nytt. Juryn ville ha någon som kunde jobba på ett annat sätt med läsfrämjande och Johan tror även att en anledning till att han blev läsambassadör kan vara att han inte har en klockren historia gällande läsningen.

- Jag tror att jag har lättare att identifiera mig med de som inte riktigt har hittat till böckerna än, säger Johan och tar en tugga av sin bärpaj. Han menar också att han nog kommer att nå ut till andra än vad de tidigare läsambassadörerna har gjort.

Johan berättar att han till en början tänkte göra olika läsfrämjande insatser här och där, men att han sedan började tänka på ett annat sätt.

- Hela samhället hänger ihop, vi måste alla ta in böcker på olika sätt i vår vardag för att främja läsande. Gemensamt måste vi hjälpas åt att förändra samhället till en mer litterär inriktning.

Han tycker att det är bra att det finns så många människor som jobbar med läsfrämjande och säger att han bara är en liten del av allt jobb som görs för läsningen.

När jag frågar Johan hur det gick till när han själv blev en läsare berättar Johan att han kom igång med läsningen direkt när han lärde sig läsa tack vare böckerna om Agaton Sax.

- Det är ett bevis på hur viktigt det är att hitta en bok man verkligen gillar för att komma igång med läsningen, menar Johan.

Någon gång under högstadiet och gymnasiet tappade han läsningen, men när Johan började jobba på ett boklager i 20-årsåldern upptäckte han böckernas värld igen.

- Då började jag samla på böcker, byggde upp ett eget bibliotek, läsa en massa och blev en riktig bokmänniska, säger Johan och ler. Det märks verkligen hur mycket han brinner böcker och läsning. Nycklarna till att främja läsande är enligt Johan tillgång av böcker och läsande förebilder.

Johan säger att han själv läser allt möjligt, både klassiker, lättsmälta böcker, faktaböcker och biografier.

- Det enda jag inte läser är matböcker och trädgårdsböcker, säger Johan med ett skratt. Han berättar också att han ofta läser flera böcker samtidigt eftersom att han är ganska rastlös. Just nu läser Johan en biografi av Ernst Brunner, en bok på engelska och Lars Noréns sista dagbok.

En blid på  mig och Johan.

Johan Anderblad har gått från att vara programledare till att också bli författare och läsambassadör och det han ser att de olika sysselsättningarna har gemensamt är allting handlar om att berätta en historia.

- När man gör ett tv-program måste man berätta en historia och samma sak är det självklart när man skriver en bok. Att vara läsambassadör är också att berätta en historia på ett sätt, fast då om läsning, säger Johan.

Hittills har Johan Anderblad skrivit tre böcker om Bojan och hans mamma som berättar om olika fordon. I böckerna Bojan och brandbilen, Bojan och polisbilen och Bojan och tåget blandar han fakta med berättelser. Att skriva om fordon var naturligt för Johan eftersom att han tidigare gjort barnprogram med samma tema. Han uppger också att han blir väldigt inspirerad till att skriva fler böcker när han är ute på bibliotek.

- Jag märker att det finns en efterfrågan efter böcker om olika fordon. Sedan får jag också massor av idéer om olika bokserier som jag skulle vilja skriva. Jag vill utforska andra åldrar, som 9-12 år till exempel.

Johan konstaterar att flera böcker blir det säkerligen och det ser jag fram emot!