I en fyr på Gotland har författaren Staffan Cederborg hittat fyrdagböcker med en historia nedtecknad. Historian har han nu förevigat i den här boken. Vad som är sant och vad som är fantasi får man själv avgöra, men det är i alla fall oerhört spännande.
"Jag måste skriva. Händerna skakar, men jag måste skriva innan det är för sent. Jag skriver till mig själv. Jag skriver för att komma ihåg. Jag skriver för att inte bli galen." Så börjar fyrdagboken. Året är 1979 och Nina tillbringar några sommarlovsveckor på Gotland tillsammans med sin kusin Rebecka och sin mamma. När de träffar Peter och Tommy börjar märkliga saker att hända och de dras i en hemsk historia från 1600-talet. Jag tyckte att det här var en väldigt spännande bok med en spännande handling och berättelse. Det kändes väldigt häftigt med att författaren har hittat fyrdagböcker som han hämtat berättelsen ur. Redan efter de första sidorna om hur han hittade boken var jag fast. Jag ville verkligen veta vad som hade hänt. Under tiden jag läste boken blev jag mer och mer eftertänksam. Vad kan vara sant och vad är påhitt? Kan det här verkligen ha hänt på riktigt eller har författaren bara hittat på allt? Det var lite för bra skrivet, med beskrivningar och sättet boken var upplagd på för att jag skulle kunna tro att det var just Nina som hade suttit instängd i fyren och skrivit detta. Men man vet ju aldrig. Kanske har författaren utvecklat skriftspråket men fortfarande har samma historia i bakgrunden.
Hur som helst tyckte jag att den här boken var bra! Den fångade mitt intresse, fick mig att vilja fortsätta läsa, hade ett bra språk och en intressant handling. Jag gillade att den hade lite övernaturliga inslag samtidigt som man fick följa huvudpersonens känslor och tankar i vardagliga och realistiska saker. Nina är avundsjuk på Rebecka och kär i Peter som Rebecka redan paxat till exempel.
När jag hade läst ut boken gav jag den till min mamma för att jag ville att hon också skulle läsa den. Det gjorde jag just för att jag ville diskutera med henne vad hon trodde var sant och inte. Hon uppfattade boken som väldigt otäck, men det gjorde inte jag. Visst kunde den vara lite skrämmande, men aldrig så att jag blev riktigt rädd.
Innan jag började läsa boken kände jag mig lite skeptisk, det såg inte ut att vara en bok jag brukar gilla. Men jag tyckte faktiskt om den! Jag rekommenderar varmt denna bok till alla från 13 år kanske som vill läsa något spännande, lite obehagligt och få något att fundera över. Av mig får Blodvittring av Staffan Cederborg 3 av 5 ugglor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar