Augustpriset 2016: Djur som ingen sett utom vi - Recension

En av de nominerade böckerna till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok är Djur som ingen sett utom vi, av Ulf Stark och Linda Bondestam. Boken är utgiven av Berghs förlag och hittas på Adlibris eller Bokus. 

Gömda på land eller under vattnets yta finns de osedda djuren som ingen någonsin sett. En annan, Cellansetten, Väntansdjuren och Hoppeligen är några av de djur vi får möta i den här boken. Genom Ulf Starks verser och Linda Bondestams bilder får vi lära känna dem. 

Juryns motivering till nomineringen:

Ingen har sett Eskalopen, Nomadinen och Celansetten. Ingen utom Ulf Stark, som har gett dem varsin dikt, och Linda Bondestam, som i sprakande färg har förevigat dem i bild. Denna diktsamling förädlar och utvecklar en absurdistisk nonsenstradition. Rimmen är oväntade, bildkompositionerna häftiga. Fantasifulla språklekar och nyord samsas med kontrastrika bilder där varje enskilt djur har fått ett personligt uttryck. Resultatet blir en livsbejakande och nyskapande bok, genomtänkt ner i minsta detalj.

Jag tyckte mycket om den här boken! Den var fint skriven i diktform och jag gillade hur läsningen bara flöt på. Den här boken passar jättebra att läsa högt, då hör man verkligen rytmen i dikterna! Jag gillar att det rimmade lite här och var och tyckte att ordvalen var väldigt bra! Dock tyckte jag att många ord var väldigt svåra, som exempelvis anarki, det tror jag kan vara lite svårt att förså om man är mellan 3-6 år. Men djurens namn var väldigt roliga och påhittiga. Hela boken känns väldigt fantasifull och lekande vilket jag tror att många barn uppskattar! Jag tror att barn kan tycka att den här boken är ganska rolig, men den känns lite lång att läsa hela på en gång, då den inte är så spännande. Det är mycket samma hela tiden, samma slags dikter men om olika djur.

Bilderna är otroligt fina och färgsprakande precis som det beskrivs i juryns motivering. Jag håller också med om att bildkompositionerna är häftiga!

Jag tror att man kan känna igen sig i de här olika djuren, man kanske inte tycker att man hör hemma någonstans eller är utanför. Då blir det en trygghet att läsa om andra varelser som känner likadant även fast de inte är människor.

Det här är en bok som jag verkligen gillar och som jag verkligen tycker är värd sin nominering till Augustpriset! Jag tror att det här kommer bli en bok jag tar upp och läser några sidor i lite då och då bara för att det är roligt! Därför ger jag Djur som ingen sett utom vi 4 av 5 ugglor.

Augustpriset 2016: Intervju med Ida Sundin Asp

Ida Sundin Asp är nominerade till Augustprisets barn- och ungdomskategori för sin bok Idag vet jag inte vem jag är. Den handlar om en dement morfar som letar efter sig själv. Istället hittar han sitt barnbarn som hjälper honom att leta. En fin bok om något som kan vara jobbigt. I den här intervjun berättar Ida bland annat om sin bok och hur det gick till när hon gjorde den. Hur hon tänkte om illustrationerna och vad som var första idén till boken.

Stort grattis till nomineringen i Augustpriset 2016! Vad betyder det för dig att ha blivit nominerad? 
Tack så jättemycket! Det känns fantastiskt roligt och betyder väldigt mycket för mig att ha blivit nominerad. Jag ser det som ett tecken på att boken verkar nå ut till människor, att de som läser den kan ta till sig av berättelsen och förhoppningsvis också relatera till den. Det känns otroligt fint för mig. 

Varför tror du att just din bok har blivit nominerad till Augustpriset? Vad är det som gör att den utmärker sig? 
Jag tror att min bok utmärker sig just eftersom den berör ett tungt ämne som demens och skildrar detta på ett hoppfullt och ljust sätt. Dessutom tror jag att relationen mellan barnbarnet och morfar i boken är något som många människor kan relatera till. Barnbarnet får axla den vuxenroll som morfar inte längre klarar av att ta, vilket barnet gör med stor självklarhet och ödmjukhet. Det finns ett samspel mellan dem, som fungerar väldigt fint trots den hemska sjukdomen. Detta kombinerat med illustrationerna skulle jag gissa är anledningen till att just min bok blev nominerad till Augustpriset. 

Vilka av de andra författarna och illustratörerna ser du som dina största konkurrenter? 

Oj vilken svår fråga! Alla de andra nominerade är otroligt duktiga författare och illustratörer. Egentligen vill jag inte se på någon som min konkurrent, eftersom jag generellt sett tror på att stötta varann och samarbeta snarare än att tävla. Men om jag måste välja någon så säger jag nog Eva Lindström, Ulf Stark och Linda Bondestam, samt Henrik Wallnäs och Matilda Ruta eftersom de har gjort jättebra och fina bilderböcker. 

Hur skulle du beskriva din bok för någon som inte läst den? "Idag vet jag inte vem jag är” handlar om en dement morfar som försöker leta efter sig själv. Istället hittar han sitt barnbarn, som försöker få honom att komma ihåg deras fina minnen tillsammans. 

Hur kommer det sig att du ville skriva en bok om en dement morfar och vad var första idén till boken? 

Berättelsen är inspirerad av min egen morfar, som var demenssjuk under många år av min uppväxt. Idén till boken fick jag för två år sedan, då jag precis fått veta att min morfar inte hade lång tid kvar att leva. Jag började då fundera på alla fina och humoristiska saker som händer kring en demenssjuk person, också på hur jag själv skulle kunna gestalta minnet av min morfar. Jag har alltid velat göra en bilderbok för barn och kom på att det vore fint med en lite tokig berättelse om en dement person. 

Av alla böcker som finns, vilken bok önskar du att det var du som gjort? 
Också en svår fråga! Det finns så mycket fina bilderböcker där ute. Den första jag kommer att tänka på är ”Orden var är ni?” av Klara Persson, så jag säger den! Det jag älskar med den boken är den fina och ödmjuka kärleksberättelsen, samt Klaras varsamma sätt att gestalta svårigheten en kan ha att uttrycka sina känslor i ord. Kombinerat med de fina och skickligt utförda illustrationerna blir det för mig en väldigt gripande och viktig berättelse.  

Ida Sundin Asp

Jag tycker att illustrationerna i din bok är väldigt fina, hur tänkte du när du gjorde dem? 
Tack, vad glad jag blir! Jag hade min egen morfar i åtanke när jag skapade illustrationerna, jag försökte helt enkelt lägga in element som jag förknippar med honom i berättelsen. Min morfar älskade växter och att påta i sin trädgård, därför ville jag skapa ett väldigt lummigt landskap och ge morfar i boken ett växthus. När jag var liten brukade morfar ta ut mig, mina syskon och kusiner i sin roddbåt, därför var det viktigt för mig att ha med båten i boken. Huset är inspirerat både av ett fartyg och min morfar och mormors hus, de bodde nämligen i en gul villa som jag ofta besökte när jag var liten. Jag ville att landskapet skulle kännas som en blandning mellan verklighet och fantasi, att det skulle vara som någon slags drömvärld som är svår att definiera geografiskt sätt. När det kommer till karaktärerna ville jag hålla de öppna när det kommer till utseende och könstillhörighet, just för att jag vill att så många som möjligt ska kunna relatera till dem och kanske se sina egna anhöriga i figurerna.  

Jag är från Eskilstuna precis som du, hur upplevde du staden som barn? 
Som barn upplevde jag nog Eskilstuna som mestadels en bra stad, tror jag. Såhär i efterhand känns det som att jag tyckte att staden var mycket större än vad jag uppfattar den som idag. Jag har alltid bott nära skog och natur, när jag var liten var vi ofta utomhus och lekte. Jag tror att naturen skapar en trygghet och främjar kreativitet, så på det sättet var nog Eskilstuna en väldigt bra stad att växa upp i. 

Slutligen, vad tror du att nomineringen kommer att ge för möjligheter för dig i framtiden? Har du någon ny bok på gång? Jag hoppas att nomineringen till Augustpriset kommer leda till större uppmärksamhet kring boken, att den på det viset kan nå ut till fler människor. För mig personligen kanske det kan innebära en uppmuntran till att skapa fler bilderböcker och att fortsätta skriva och illustrera. Just nu har jag ett samarbete med en annan författare på gång, där jag ska göra illustrationerna till hens text. Boken är tänkt att komma ut hösten 2017.

Tack så mycket Ida för att du ville vara med i intervjun och hoppas att du som läste gillade den!

Augustpriset 2016: Idag vet jag inte vem jag är - Recension

Idag vet jag inte vem jag är är en bilderbok skriven av Ida Sundin Asp och utgiven av Urax förlag. Det är en bilderbok för barn och är en av de nominerade böckerna till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok. Boken hittas på Adlibris eller Bokus.


En man vaknar upp, men rummet är inte hans och i spegeln ser han någon annan. Han ger sig ut för att leta efter sig själv men hittar ett barn som är hans barnbarn. Barnet försöker få sin morfar att minnas sin katt, sin cykel och båten. Men han minns ingenting.

Juryns motivering till nomineringen:
En äldre man vaknar och vet inte vem han är. Huset är inte hans och i spegeln syns någon annan. Ett barnbarn lotsar honom med varsam hand genom allt det egendomliga och främmande. Ida Sundin Asps inkännande skildring av en dement jagberättare vars verklighet smulas sönder är vacker och berörande. Med sitt dekorativa och sofistikerade formspråk har hon skapat obestämbara, exotiska miljöer som speglar hans splittring. Det är en bilderbok som andas både värme och originalitet.

Det här är en fin och bra bok! Jag tycker att det hemska som boken faktiskt handlar om är beskrivet på ett sätt. Jag tror att det blir lätt för barn att förstå genom den här boken. Det är på ett sätt väldigt läskigt att någon i ens närhet helt plötsligt börjar glömma bort vem man är och det man gjorde dagen innan. De som har varit med om att någon i ens närhet blir dement tycker jag verkligen ska läsa den här boken. Man kan då prata om hur det är i jämförelse med karaktärerna i boken och ens egna upplevelser. Genom boken tror jag också att man kan känna sig mer ensam om att känna någon som är dement och relatera till känslorna som finns i boken.

Det jag började tänka på när jag läste den här boken var barnets känslor. Jag skulle gärna vilja läsa ur barnets perspektiv. Hur känns det att ha en morfar som inte kommer ihåg någonting? Blir man rädd eller ledsen? Saknar man sin morfar som han var förut? Det saknar jag i den här boken. Det känns som att ett barn som läser boken eller lyssnar när någon läser den för en skulle kunna relatera mer till ett barns känslor än en morfars.

Jag gillar illustrationerna i den här boken. De är väldigt fina, välgjorda, färgglada och annorlunda. Människorna är illustrerade väldigt roligt tycker jag, lite annorlunda. Jag tycker verkligen om att de har en egen stil och inte liknar några andra bilder jag sett! Jag håller verkligen med om juryns motivering, speciellt att boken andas både värme och orginalitet. Det stämmer verkligen!

Jag ger Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp 4 av 5 ugglor.

Augustpriset 2016: Intervju med Ann-Helén Laestadius

Ann-Helén Laestadius har skrivit ungdomsromanen Tio över ett som är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn och ungdomsbok. Boken handlar om Maja som bor i Kiruna, hon och hennes familj måste flytta eftersom att det ligger en gruva under staden. Hon är rädd för att staden ska rasa, men ingen förstår hennes rädsla. Mycket snurrar runt i hennes huvud, hockeykillen Albin och att bästa kompisen Julia ska flytta till Luleå. Väldigt bra bok! Här kommer en intervju om Augustpriset, Tio över ett, skrivande och mycket mer!

Stort grattis till nomineringen i Augustpriset 2016! Vad betyder det för dig att ha blivit nominerad?
Tack så mycket! Det är en stor ära att bli nominerad, faktiskt det största som hänt mig som författare. Jag är jätteglad och stolt! Jag hoppas att nomineringen ska leda till att fler läser mina böcker och att det i sin tur innebär att intresset för Kiruna, tornedalingar och samer ökar.  

Hur skulle du beskriva din bok,Tio över ett, för någon som inte läst den?
  Det är en berättelse om kärlek, vänskap och tonårsångest. Den handlar om att tvingas till förändringar som man inte är redo för. Min huvudperson Maja påverkas av den stora flytten av Kiruna. Hon är rädd för att stan ska rasa när gruvbolaget spränger under jord och hon är ledsen över att behöva flytta från sin bästa kompis. Dessutom är hon hemligt förälskad i en hockeykille och de möts på ett speciellt sätt.

Varför tror du att just din bok har blivit nominerad till Augustpriset? Vad är det som gör att den utmärker sig?

Juryn gav mig beröm för att jag flätat ihop allt från kärlek och vänskap till psykologi och en bygd i förändring och det är nog en rätt träffsäker beskrivning. Jag vill berätta om hur det känns när ens hem och stad förändras och rivs. Samtidigt vill jag berätta om hur det är att vara ung och må dåligt av oro. Jag minns själv hur det var att vara tonåring och jag tror att det märks att jag tar ungas känslor på allvar. Sedan är det ju förstås rätt spektakulärt att en stad ska flytta så det skapar en extra spänning i historien.
 

Din bok, Tio över ett, handlar mycket om Kiruna, staden som måste flyttas på grund av den stora gruvan som finns under marken. Varför var det så viktigt för dig att skriva om det? Vad vill du förmedla med boken?

Jag är född och uppvuxen i Kiruna och även fast jag numera bor i Solna så räknar jag Kiruna som mitt hem och jag är för alltid kirunabo. Jag är väldigt ledsen över att så stora delar av Kiruna måste rivas och jag ville skriva om hur det känns. När jag var hemma i somras hade de rivit ner många hus i området som jag växte upp i och det var hemskt att se. Det är en stor sorg att ens plats och hem försvinner. Jag tror att rötter och var man hör hemma är jätteviktigt.
 

Maja, Julia, Albin och de andra karaktärerna känns så verkliga tycker jag. Vad har du inspirerats av till dina karaktärer?

Tack! Vad kul att du tycker det! Jag har faktiskt inspirerats av mina egna minnen från högstadiet och jag har kvar alla mina dagböcker från den tiden. Det har varit både roligt och jobbigt att läsa dem. Jag är också ofta ute på skolor och föreläser och då passar jag på att iaktta hur eleverna är med varandra och jag lyssnar på vad de pratar om. Sedan har jag kusinbarn och en son som är i 12-14 årsåldern och de inspirerar mig också. Maja påminner mycket om mig själv när jag var i tonåren. Jag var också rätt orolig av mig och det är ganska jobbigt att vara det. 
 

Jag tyckte att Tio över ett, var väldigt fint skriven. Vad är ditt bästa skrivtips?

Tack igen! Vad glad jag blir! Mitt bästa tips är: gräv där du står. Jag tror på att skriva historier som utspelar sig på platser som man känner väl till. Små byar och ovanliga eller annorlunda områden kan vara de allra bästa platserna att skriva om eller använda sig av i sin historia. Jag tycker också att det är viktigt att ha en synopsis, där man har skrivit ner hela sitt manus i korta drag från början till slut. Fast man behöver sen inte alltid följa den. När jag väl sätter mig ner och skriver brukar storyn förändras, men det är ändå skönt att ha en plan att kunna gå tillbaka till. Jag tycker också att bokens början är väldigt viktig för att dra in läsaren direkt. Var inte rädd för att börja mitt i en spännande/sorglig/galen händelse. Ett annat tips är att läsa sin text högt för då hör man om det låter bra, särskilt hur dialogen låter.

 

Jag är 14 år och har precis som Maja författardrömmar. Hade du också det när du var i min ålder?  Vad fint att du vill bli författare. Det hoppas jag verkligen att du satsar på för det är världens roligaste jobb. Jag ville bli författare redan innan jag kunde läsa och skriva och så fort jag kunde det började jag skriva mina egna historier. Jag skrev nog som mest i åldern 10-16 år. Jag hade två yrkesdrömmar som barn, journalist och författare, och jag lyckades uppnå båda. Har man en dröm och verkligen satsar allt och tror på det man gör så lyckas man oftast. 

Du är både författare och journalist, hur har journalistyrket hjälp dig som författare?

Ibland får jag idéer när jag gör intervjuer med spännande personer som jag sedan använder i mina böcker. Till exempel i min fjärde bok om sametjejen Agnes (Hitta hem) finns en händelse direkt hämtad från en verklig historia. Fast förstås omskriven för att vara fiktiv. En annan fördel är ju att jag är van att skriva och dessutom fort. När jag jobbar på en bok kan jag skriva tio-tjugo sidor på ett par timmar. 

 

Vad är det bästa med att vara författare?

Att jag får skapa mina egna världar. Att jag får berätta om det som är viktigt för mig, som hur det är att vara same och hur det är att vara rädd och orolig när man egentligen vill vara som modigast. Jag får ofta mejl av läsare som skriver att de känner igen sig i mina böcker och att det jag skriver hjälpt dem på olika sätt och det är nog det finaste betyg man kan få. Jag vill stärka alla unga i att våga vara sig själva och inte låta någon säga att man inte duger som man är. 

Av alla böcker som finns, vilken bok önskar du att det var du som skrivit?
Vilken underbar fråga. Det finns flera. To kill a mockingbird av Harper Lee. Blonde av Joyce Carol Oates. Mörka platser av Gillian Flynn. 

Slutligen, vad tror du att nomineringen kommer att ge för möjligheter för dig i framtiden? Har du någon ny bok på gång?
Jag skulle väldigt gärna se att mina böcker blev översatta till fler språk så att jag fick läsare ute i världen. Jag hoppas också att det ska leda till att jag får fortsätta skriva böcker hela livet. Ja, jag har en ny bok på gång men den är lite hemlig än så länge. Jag kan i alla fall säga att den utspelar sig i Kirunatrakten och har killar i huvudrollen.

Tack så mycket Ann-Helén för att du ville vara med i intervjun och hoppas du som läste tyckte det var intressant!

Augustpriset 2016: Tio över ett - Recension

Tio över ett är en av de nominerade böckerna till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok. Det är en ungdomsbok skriven av Ann-Helén Laestadius och utgiven av Rabén och Sjögren. Boken hittas på Adlibris eller Bokus.

Maja bor i Kiruna, staden som måste flyttas, eller snarare till viss del rivas, på grund av gruvan som finns under jord. Varje vaknar Maja klockan tio över för att kunna rädda sin familj om huset rasar ner i gruvan när de spränger. Under sängen finns en väska packad om det värsta skulle hända, men ingen verkar förstå hennes rädsla. Mycket snurrar runt i Majas huvud, den snygga hokeykillen Albin i parallellklassen, att bästa kompisen Julia ska flytta till Luleå och att det kanske händer hennes pappa något när han jobbar i gruvan. Familjen har fått en ny fin ny lägenhet, men Maja vill att allt ska vara som vanligt! Att de ska bo kvar i sitt hus nära Julia!

Juryns motivering till nomineringen:
I Kiruna ställer Maja klockan på tio över ett varje natt, lagom till de nattliga gruvsprängningarna. Hon måste kunna rädda familjen om det värsta skulle hända och allting rasar. Ann-Helén Laestadius ungdomsroman är en berättelse om att gå runt med en konstant rädsla för att tillvaron ska rämna. Det handlar om sorgen inför en bygd i förändring, om samhällsengagemang och kommunalpolitik, men också om nära vänskap och kärlek. Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi.

Tio över ett är en av de bästa böckerna jag läst det här året! Jag sträckläste den under läslovet och när kvällen kom kunde jag inte sluta läsa trots att jag var supertrött. Så det blev en sen kväll, men som tur var hade jag ju lov! Mycket fin och härlig bok!

Jag håller verkligen med om juryns motivering, den tar upp både ett samhälles förändring och en människa i förändring. Jag gillar verkligen hur det binds ihop, både det inuti en människa och i ett helt samhälle. Med ett väldigt fint, välskrivet och bra språk skildrar Ann-Helén Laestaduis det på ett väldigt bra sätt! Man dras med i texten och vill inte sluta läsa!

I bokens ses verkligen det lilla i det stora. Att säga hej till personen man är kär i kan vara ett stort mål, trots att det kanske inte verkar så svårt. Laestadius beskriver det så fint och verklighetstroget att man kan se händelsen framför sig och känna det huvudpersonen känner. Jag kunde verkligen relatera till mycket i boken, jag tycker att författaren verkligen har prickat rätt i många känslor och händelser. Att smsa med någon man gillar, göra bort sig, vara avundsjuk och oroa sig. Det är verkligen så som det är i boken ungdomar pratar, beter sig och tänker, i alla fall av det jag har upplevt.

Jag känner igen mig väldigt mycket i Maja. Hon är väldigt lik mig på många sätt! Det är nog också det som gör att jag gillar boken så mycket! Maja läser mycket, är med i en bokklubb och tycker om att skriva: allt detta stämmer in på mig. I boken pratas det även mycket om böcker i och med bokklubben, det tycker jag är roligt! Mycket om Zlatan, Börje Salming och andra idrottsstjärnors biografier nämns, men även Åsa Larssons böcker! Det tycker jag i synnerhet är roligt då jag gillar Åsa väldigt mycket! Hon är så himla härlig och skriver otroligt bra!

Jag vill kunna relatera till min egen vardag när jag läser och det kunde jag verkligen göra i den här boken. Maja oroar sig väldigt mycket, precis som jag. Dock kan jag inte riktigt tänka mig hur det skulle vara om det var jag som var tvungen att flytta från mitt hus för att det var tvunget att rivas. Jag tycker att förändringar är väldigt jobbiga, speciellt stora. Och att mitt hem var tvunget att förstöras skulle vara hemskt. Jag förstår verkligen Majas oro och rädsla, man känner verkligen med henne. Samtidigt som känslorna är väldigt jobbiga för Maja tycker jag att det är väldigt fint att hon älskar sin familj så mycket att vaknar varje natt för att kunna skydda dem. Det säger väldigt mycket om att hon är en väldigt godhjärtad människa och inte alltid gör det som är bäst för henne själv.

Mycket bra ryms inom de drygt 260 sidorna och jag måste även nämna det fina omslaget, relationerna mellan Julia och Maja, och Albin! Jag älskar omslagets fina solnedgång och att man får en överblick över staden där husens fönster lyser och gruvan. Det passar verkligen bokens innehåll. Dock tänkte jag mig inte Maja som på bilden. Julia och Maja har en väldigt fin relation som jag tror att många kan känna igen sig i. De är kompisar som kan prata om allt och alltid har roligt tillsammans. Ibland glömmer Maja bort Julia och pratar bara om sin egna bekymmer, men då säger Julia till. Det gillar jag, en huvudkaraktär måste också ha en lite svagare sida för att man ska kunna tycka om den! Det jag uppskattar med Albin är att han inte verkar vara en sådan där typisk sportkille bara för att han spelar hockey. Han läser böcker och är väldigt ödmjuk, tummen upp för det! Fler sådana killar behövs tycker jag!

Tio över ett är en väldigt bra och välskriven bok som jag ger 5 av 5 ugglor! Klart värd nomineringen i Augustpriset!

Augustpriset 2016: Intervju med Henrik Wallnäs och Matilda Ruta

Åka buss är en bok om att åka buss och att fly från sitt hemland ur barnets perspektiv. Boken är skriven av Henrik Wallnäs och illustrerad av Matilda Ruta. I den här intervjun får du läsa om hur de tänkte när boken växte fram, Augustpriset och skrivandet och illustrerandet i all ära.

Grattis till nomineringen i Augustpriset 2016! Vad betyder det för er att ha blivit nominerade?

Tack! Det betyder väldigt mycket! Framför allt att det är just denna bok, som handlar om flykt. Eftersom 30 miljoner barn är på flykt just nu känns det viktigt att de uppmärksammas, som människor, inte som siffror i statistik, eller ännu värre, som problem. Och boken får ju en helt annan spridning nu. 

Hur skulle ni beskriva er bok Åka buss för någon som inte läst den? 

Som en berättelse om flykt och rotlöshet, uppbrott och återförening.  

Varför tror ni att just eran bok har blivit nominerad till Augustpriset? Vad är det som gör att den utmärker sig? 

Oj, vad svårt. Tror det är samspelet mellan text och bild, och att berättelsen är öppen för tolkning beroende på vem som läser.

Vilka av de andra författarna och illustratörerna ser ni som era största konkurrenter?

Alla böcker är så otroligt bra. Vi konkurrerar inte utan är glada att vara nominerade i detta fina sällskap.

Hur har det varit att arbeta tillsammans med den här boken? Blir ni någon gång oense? 

Det har varit fantastiskt att se boken växa fram, men samtidigt väldigt känslofyllt eftersom den kretsar kring så tunga ämnen. Matilda fick Henriks text när den var relativt färdig och vi har utifrån det bollat tankar och ideer. Tror inte att vi blev oense en enda gång faktiskt.   

Tror ni att ni kommer att fortsätta arbeta tillsammans? 

Det hoppas vi verkligen!

Matilda Ruta om illustrationerna och att illustrera böcker:

Karaktärerna i Åka buss är inte målade som människor. Hur kommer det sig? 

Ibland är det lättare att känna igen sig i en katt än i en annan människa. Jag vill visa att det kan vara vem som helst som flyr, och att alla barn, och vuxna, är lika varandra, med samma behov av trygghet och liv. Ibland beskrivs människor som tvingas fly som att de förstör för andra. Det är fruktansvärt tycker jag. 

Du har illustrerat fler andra böcker, vilken är du mest stolt över? 

Just nu är det Ninna och syskongrodden, som just kommit ut. Jag skrev den för att jag var så förundrad över att nya människor börjar finnas hela tiden, att de börjar leva i magen på andra människor. Syskongrodden är den andra boken om Ninna och just nu jobbar jag på en tredje. 

Vad inspireras du av när du målar? 

Ofta av barn som jag samarbetar med. Jag brukar intervjua barn om de teman jag vill berätta om, och ritar och samarbetar med barngrupper. Men också av förorten jag bor i, och stämningar i vädret och naturen. 

Vad tycker du är roligast att teckna och varför?

Vardagliga situationer, blandat med påhitt. växter. Jag vet inte varför faktiskt. 

Vad vill du att dina bilder ska förmedla? 

De är en beskrivning av världen som jag upplever den. men sen lägger jag in en del fantasi, eftersom det är så trevligt att ha makten att göra det, som berättare. 

Hur lång tid tar det att illustrera en bild till en bok? 

Allt från en halvdag till en vecka, beroende på dagsform. 

Henrik Wallnäs om skrivande:

Boken Åka buss är inspirerad av din frus upplevelser av att fly från sitt hemland. Varför kändes det viktigt för dig att berätta om det och vad vill du förmedla med boken?
Främst tror jag att det kändes viktig för mig själv. Boken blev ett sätt för mig att försöka förstå allt det som hon fortfarande går igenom varje dag.
Och det är en av sakerna jag vill förmedla. Att en flykt kan fortsätta trots att man egentligen kommit fram.

Av alla böcker som finns, vilken bok önskar du att det var du som skrivit? 
Oj, det var en svår fråga. Det finns ju en massa böcker som jag önskar att jag skrivit. Jag svarar Frankenstein av Mary Shelley. Frågar du mig imorgon blir det kanske en annan!

Jag är 14 år, hade du författardrömmar när du var i min ålder? Trodde du då att du skulle kunna bli författare?
Nej, det hade jag nog inte. Jag skrev dagbok och lite poesi, men var egentligen mest intresserad av musik när jag var 14. 

Vad är ditt bästa skrivtips?
Det är nog faktiskt att läsa. För mig kommer alltid skrivandet när jag läst något riktigt bra!

Tack så mycket Henrik och Matilda för att ni ville vara med i intervjun och hoppas att du som läste tyckte det var intressant!

Augustpriset 2016: Åka buss - Recension

Åka buss är en av de nominerade böckerna i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok. Boken är skriven av Henrik Wallnäs och illustrerad av Matilda Ruta. Natur och Kultur är utgivaren och boken hittas på Adlibris eller Bokus.

Handling från förlagets hemsida:
Åka buss är berättelsen om en färd från en känd plats till en okänd. Vägen skumpar fram genom brandgula berg och över ett väldigt hav. Kvar finns pappa och farmor. Kaninen kramas hårt i famnen och mammas blick rymmer stor oro.

Det är en lågmält dramatisk och mångbottnad berättelse om flykt och förlust men också om återförening och hopp.

Juryns motivering till nomineringen:
"Hur upplever ett barn flykten från ett krig? Det har Matilda Ruta och Henrik Wallnäs utforskat i en tidlös bilderbok som inte kunde vara mer aktuell. Här skildras flykten ur barnets perspektiv. Bilderna är rika till färg, form och innehåll, och fulla av upptäckter. De visar vad barnet observerar, vilket skapar en fängslande relation mellan text och bild, där mycket förblir outtalat. Var vi befinner oss på sista sidan, vad som är dröm och vad som är verklighet, är öppet för tolkning."

Jag gillade att den här boken hade ett bra samspel mellan text och bild. De passade väldigt bra ihop och jag tyckte om att det på något sätt var samma ton på både texten och illustrationerna. De var också öppna för tolkningar och man kan läsa den på olika sätt. Det här är en bok som jag tror funkar bra att läsa om, den kan betyda olika saker beroende på när man läser den.

Texten var lite poetiskt skriven, vilket jag tycker är fint. Men jag vet inte om man som barn uppskattar det. Men jag tror ändå att den här boken är ganska enkel att förstå, den är skriven på ett enkelt sätt, men blir inte barnslig. Det viktiga, aktuella och svåra ämnet blir genom den här boken enkelt att förstå och kanske känna igen sig i. Att sakna något och att vara på väg till något nytt, men också att återförenas. Dock tycker jag inte att den här boken gav så mycket underhållning, den var bra, men jag kände inte att det var så roligt att läsa den. Den hade liksom inte något extra och kändes lite för kortfattad. Jag hade velat haft mer känslor och att det hände något mer. Då hade det blivit roligare att läsa.

Jag gillade mycket att man fick läsa om att fly ur barnets perspektiv eftersom att det är de som drabbas hårdast och ofta glöms bort. Jag tror att ett barn lätt kan ta till sig något genom ett annat barn, det ett annat barn upplever blir mer verkligt än vad en vuxen upplever. Det är nog bra för barn i Sverige att få veta hur det är för andra barn och att alla faktiskt inte har det så bra. Det gör att man tidigt i livet blir mer tacksam över det man har och inte hela tiden längtar efter mer.

Beskrivningarna i boken är väldigt fina! Jag gillar särskilt det återkommande faktumet att det låter kadong-kadong-kadunk och att gosekaninen luktar farmor. Det framkallar bilder och får mig själv att känna, lukta och höra samma sak som huvudpersonen i boken.

Jag ger Åka buss, av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta 3 av 5 ugglor.

Läst i oktober + August-tema i november

Oktober har varit en bra månad trots mycket i skolan, upp och nedgångar. Månaden började med att jag blev utsedd till ambassadör för Augustpriset (!?!)! Helt galet kul! Jag är 14 år och ambassadör för Augustpriset! Kan fortfarande inte riktigt förstå det, men superroligt, verkligen! Jag var i Stockholm på Augustmingel och fick träffa några av de andra ambassadörerna. Sedan har det varit mycket i skolan, danstävligar, dansträningar, Bookworms på biblioteket, Bob Dylan vann Nobelpriset i litteratur, jag var på Augustprisets nomineringsevent och läslovet började! Väldigt mycket roligt på en och samma gång! Nu börjar läslovet lida mot sitt slut och jag ska summera oktobers läsning. I och med Augustpriset har många nominerade böcker blivit lästa och därav fyra stycken bilderböcker. Men månaden resulterade i 12 lästa böcker! Rekord tror jag nästan.

Efter bokmässan i september hade jag många böcker att läsa och en av dem var Flora Wiströms Stanna. Den tyckte jag mycket om, väldigt härlig bok som jag verkligen rekommenderar!

Sedan hade jag en vecka då jag var lite sjuk och hade mer tid för läsning och passande nog hade jag fått hem lite böcker från Idus förlag som jag sträckläste, Nils och den blinkande stjärnan av Lena Forseaus, Polkagrisrånarens hemlighet av Åsa Öhnell och Kod 513 av Jeanette Bergenstav. Jag läste även Sal 305 av Ingelin Angerborn. Alla dessa böcker recenserade jag i mitt recensionsrace som jag avslutande häromdagen. 

Jag är med i bokklubben Bookworms på Eskilstuna stadsbibliotek, vi gick på bio och såg Miss Peregrins hem för besynnerliga barn eftersom att vi hade läst den boken. Så den boken blev även läst under månaden. Jag tyckte att den var bra men lite långdragen. 

I skolan läste vi Han kallar sig Esmeralda av Ritta Jacobsson. Den handlade mycket om pedofili, men också kärlek och vänskap. Boken var lite otäck och jobbig att läsa, men jag tyckte om den. Den var spännande! Rekommenderas! 

Jag hann också med att läsa alla nominerade böcker i Augustprisets barn- och ungdomskategori förutom Ormbunkslandet. Djur som ingen sett utom vi, Idag vet jag inte vem jag är, Åka buss, Oj, en polis och Tio över ett. Jag gillade Djur som ingen sett utom vi och Tio över ett mest! De var verkligen helt underbara! När vi ändå är inne på Augustpriset tänkte jag berätta att i november har jag ett August-tema med start imorgon! Kul va?! Det kommer att komma recensioner på alla de nominerade böckerna till Augustprisets barn- och ungdomskategori och intervjuer med alla författare och illustratörer. Så det blir massor med Augustpepp inför Augustgalan som är den 28 november! 

Förutom att skriva recensioner och gå på Augustgalan kommer jag att försöka läsa lite i november också! Just nu läser jag Ormbunkslandet som är den sista jag har kvar av de Augustnominerade böckerna i barn- och ungdomskategorin. Sedan ska jag nog läsa en bok som vi ska prata om på Bookworms av James Dashner som har skrivit The Mazerunner, hoppas den är bra. Det blir nog också ett och annat recensionsexemplar och kanske någon julbok inför advent! Jag längtar såååå mycket till julen! Det är den bästa tiden på året enligt mig! Vad härligt det ska bli med december, snö och julkalendrar! Jag vill jättegärna läsa årets julkalenderbloggstaffet från Rabén & Sjögren, den verkar väldigt bra! Som vanligt kommer jag att skriva julrelaterade inlägg varje advent, det blir boktips och lite allt möjligt! 

Vad ska du läsa i november? 

Stanna - Recension

Stanna är en ungdomsroman av Flora Wiström som är utgiven av Bonnier Carlsen. Boken hittas på Adlibris eller Bokus.

Ester har precis flyttat hemifrån och bor i en etta med sin bästa kompis Hanin. Hon spenderar dagarna på ett bokantikvariat och på olika fester på helgerna. En dag kommer en ursnygg kille in på antikvariatet och Ester förförs direkt av honom. Just då vet hon inte att han kommer göra det kommande året till det viktigaste, vackraste och hemskaste i hennes liv.

Det jag gillade med den här boken var språket och att den var så mysig. Och karaktärerna. Och mångfaldet. Och historian. Okej, jag tyckte mycket om den här boken! Den var så mysig att läsa och var en sådan där bok som man läser lite till i och lite till och lite till, bara för att det är så härligt. Jag älskade sättet den var skriven på! Det var så fint! Jag tycker om formuleringarna och önskar att jag själv skulle kunna skriva så fint. Scenarierna är kortfattade, men rymmer ändå så mycket. Det finns plats att tolka saker själv och fundera över olika saker. Jag gillar att det är korta kapitel eller vad man ska kalla dem, det gör att man hela tiden kan fortsätta läsa lite till. Sidorna flyger förbi och det blir aldrig långtråkigt.

Boken handlar både om fin kärlek, viktig vänskap och att stötta sin partner som går igenom något svårt. Den har en tuff och jobbig sida, men jag tycker att den fina sidan väger upp och inte gör att det blir jobbigt att läsa om. Jag vill läsa för att det är kul och mysigt och gillar inte när man får ångest av en bok. Men så var inte fallet med den här boken. Man skulle kunna säga att Jessica Schifauers När hundarna kommer och den här boken är ganska lika, inte bara för att huvudpersonerna heter Ester. Båda böckerna handlar om en pojkvän som går igenom en svår period och en flickvän som måste finnas där och stötta när det är lika svårt för henne. Men jag skulle säga att När hundarna kommer är lite jobbigare att läsa och att Stanna innehåller mer av feelgood och den fina sidan av berättelsen.

Karaktärerna känns väldigt härliga i boken! Det är sådana personer man gärna skulle vilja vara kompis med. Det finns ett mångfald i boken och den bygger mycket på allas lika värde, vilket jag tycker är väldigt positivt. En annan sak som gör att boken känns så härlig och mysig är miljöerna, antikvariatet tänker jag mest på!

Det här är den perfekta boken att krypa upp i soffan eller sängen med i höst och bara mysläsa. Rekommendera varmt! Jag ger Stanna, av Flora Wiström 5 av 5 ugglor för enligt mig är det såhär en bra bok ska vara!

Kod 513 - Recension

Kod 513 är andra boken i serien Flingan och flocken skriven av Jeanette Bergenstav. Den passar bäst för barn mellan 9-12 år och är utgiven av Idus förlag. Boken hittas på Adlibris eller Bokus.

I den tidigare boken Vargskräck får vi möta Flingan och hennes hund Buffy, den datorspelande storebrorsan Theo, Evelyn och alla hennes hundar. Där möter vi även varghunden Aztor som nu är Theos hund. I Kod 513 har Evelyns son Eric försvunnit, han är husse till Hero som försöker berätta för dem var hans husse håller hus. De ända ledtrådarna de har är Kod 513 och Hero som hela tiden river med klorna i sin päls. Varför gör han det, vad kan det betyda? Vart är Eric någonstans? Är han tillfångatagen? Samtidigt upptäcker Flingans klasskompisar en öppning till grottgångarna ute på Björkö. Kan det vara där Eric finns gömd?

Det här sär som sagt andra delen i en serie, men böckerna är fristående så det går bra att läsa i vilken ordning man vill. Men jag skulle rekommendera att börja med den första boken Vargskräck för att förstå bättre. Böckerna är verkligen spännande, det händer mycket saker i ett snabbt tempo vilket jag gillar! Det blir inte tråkigt att läsa då. Jag tycker även att det är bra at författaren har stoppat in lite vardagliga saker i det läskiga och spännande, det gör att man kan känna igen sig och återhämta sig lite efter de fartfyllda partierna.

Flingan är huvudkaraktären men runt henna finns många andra. Ibland kan det vara lite svårt på alla hundar, men jag tycker att alla karaktärer är väldigt bra beskrivna. I början finns ett persongalleri, eller kanske hundgalleri som hjälper till om man behöver gå tillbaka och läsa om vilka alla hundar är. Dock tycker jag att det blev lite överflödigt eftersom att ungefär samma saker nämndes i den riktiga texten. Då blev det lite upprepat, men det gjorde inte jättemycket.

Jag gillar att läsa ur olika perspektiv och det fick man göra i den här boken! Det var extra roligt att läsa ur hundarnas perspektiv, det hade jag velat haft mer av. Men jag tyckte att det var bra gjort, inte för långt och det kändes verkligen som att man var en hund. Det gick lätt att leva sig in i!

Kod 513 är en bok som jag verkligen rekommenderar till alla mellan 9-12 år, i synnerhet de som gillar spännande böcker och hundar. Det är kul att hundarna har en så stor roll i boken, det är lite annorlunda mot andra böcker. Jag tycker att det känns som att väldigt mycket böcker för just mellanåldern är deckare och därför är det bra om man har något som sticker ut. Det finns även många böcker om hästar, men inte så många om hundar! För mig som är lite smårädd för hundar kan det ibland vara lite svårt att förstå hur man kan älska hundar så där mycket, men samtidigt är det väldigt kul att läsa om då jag gärna skulle vilja vara en hundälskare. Man får ta ett steg i taget och då är det ju bra att börja med att läsa om hundar!

På dessa 250 sidor som boken är på hinns väldigt mycket med på ett bra sätt. Det är precis lagom! Den går snabbt att ta sig igenom och är fint gjord. Texten är lagom stor och det är lagom luftigt för att det ska bli skönt att läsa! Toppenbra!
Jag ger Kod 513 av Jeanette Bergenstav 4 av 5 ugglor.

Sal 305 - Recension

Sal 305 är en fristående fortsättning till Ingelin Angerborns mysryrsare Rum 213 från 2011. Det är en bok som riktar sig till 9-12 år och är utgiven av Rabén & Sjögren. Boken hittas på Adlibris eller Bokus.

"Jag har alltid vetat att det som hände förra sommaren verkligen hände. Men jag trodde att det var en engångshändelse. Nu vet jag att det inte var det..."

Efter förra sommaren på kollo börjar märkliga saker att hända igen. Elvira cyklar om kull och får hjärnskakning. Men på sjukhuset är inte allt lugnt. Någon håller hennes hand och plötsligt ligger det någon i en säng bredvid henne och sover. Det lyser i ett rum i det gamla dårhuset som varit övergivet länge. Är det hjärnskakningen som gör att hon ser saker hon inte borde eller försöker någon berätta något för henne?

Jag tyckte att det här var en bra och spännande bok. Men den kändes inte lika genomtänkt som Ingelin Angerborns tidigare böcker. Jag fastnade inte i boken lika lätt. Det kändes nästan som att den mest var skriven för att det skulle bli en uppföljare till Rum 213. Men det kan också vara jag som har växt ifrån de här böckerna lite och att jag var lite hängig när jag läste boken. Jag läste den tidigare boken ett par år efter den kom ut och var då 11 år ungefär. Nu är jag snart 15 år. Därför tycker jag att det är lite konstigt att det kommer en fortsättning så här långt efter. De som läste Rum 213 när den kom ut går ju på gymnasiet nu och jag tror inte att så många av dem är jättesugna på att läsa en uppföljare till en bok de läste för flera år sedan. Men jag förstår att det finns de som har upptäckt Ingelin Angerborns böcker nu, uppskattar en till bok! Snart kommer även Rum 213 på film, det ska bli väldigt spännande att se!

När jag tänker efter så var den ändå bra skriven, den är genomtänkt och har ett bra samspel mellan vardag, kärlek, kompisar och övernaturliga saker. Man får spännande ledtrådar och de två böckerna hänger ihop. Synd bara att det var så länge sedan jag läste Rum 213. Trots att det är en väldigt spännande bok var det något som fick mig att inte riktigt fastna för den här boken lika mycket som jag gjort i de tidigare böckerna av Ingelin Angerborn. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Hur som helst rekommenderar jag dig ändå att läsa den här boken om du har gillat författarens tidigare böcker eller brukar gilla övernaturliga böcker som utspelar sig i vardagen. Jag tror säkert att det finns andra som skulle gilla boken mer än vad jag gjorde.

Omslaget och typsnittet tycker jag mycket om! Det är fint och passar väldigt bra till den här sortens bok, jag gillar också att det är lite annorlunda från andra böcker. Omslaget är nästan ett sådant som man när man håller på att läsa inte vill titta på för det är lite läskigt. Men jag tycker att boken är lagom läskig! Det går att läsa den på kvällen innan man ska sova, om man har en lampa tänd. Ibland klappar hjärtat fort, men så ska det vara! Mysryslig var ordet! Perfekt bok till Halloween och läslovet!

Av mig får Sal 305 3 av 5 ugglor!

Polkagrisrånarens hemlighet - Recension

Polkagrisrånarens hemlighet är en deckare för mellanåldern skriven av Åsa Öhnell. Boken är utgiven av Idus förlag och finns att köpa på Adlibris eller Bokus. 

Det är första dagen på jullovet och Klara och Bella är på Liseberg. De har fått biljetter av Klaras granne och kompis Rut med uppdrag att köpa polkagrisar åt henne. Men i polkagrisståndet är försäljaren i chock, han har blivit rånad. Klara och Bella kastas direkt in i ett nytt falla att lösa och de har sina misstankar. Kan det vara någon av de där flyktingkillarna de såg i kön som är skyldiga? 

Det här är sjätte delen i serien Klarabelladeckarna som handlar om Klara och Bella som råkar ut för en massa mysterier de måste lösa. Jag hade läst två av böckerna tidigare, men alla böcker är fristående så det spelar ingen roll vilken ordning man läser dem i. Alla böcker är väldigt spännande och har ett rappt tempo vilket gör att man hela tiden vill fortsätta läsa! Det gillar jag! När jag läser vill jag uppslukar av boken och det gör jag verkligen med den här boken! Jag sträckläste boken en kväll då jag inte hade något att göra! Det var väldigt mysigt. Jag älskar när läsningen bara flyter på! 

Den här boken är en spännande deckare men den tar även upp andra saker. Exempelvis vänskap och kärlek. Karaktärerna Klara och Bella har det lite olika hemma. Klara har en rätt vanlig familj som ofta gör saker tillsammans. Hennes pappa oroar sig mycket och familjen har inte alltid råd att köpa de dyraste kläderna och åka på flera resor om året. Bella däremot har föräldrar som hela tiden arbetar och knappt märker om hon är borta hos någon kompis. Bella har alltid märkeskläder och de senaste prylarna vilket Klara ibland kan bli lite avundsjuk på. Jag tycker att det är bra sådant tas upp i böcker. Jag tror att många kan känna igen sig och relatera till det. 

I Polkagrisrånarens hemlighet berörs även många aktuella ämnen som flyktingar och bränder på asylboenden. Genom boken kan man både lära sig om samhället och bli underhållen, det är ett stort plus! 

En annan sak jag gillar är Klaras kompis och granne Rut. Det är fint att läsa om hur man som barn kan vara kompis med någon äldre. Jag tycker också om att böckerna utspelar sig på platser som man känner igen. Det gör att jag ser de platserna framför mig. Som barn tror jag man tycker det är roligt att läsa om en plats man varit på. 

Polkagrisrånarens hemlighet är en mycket läsvärd bok som jag tror många mellan 9-12 år skulle gilla! Rekommenderas starkt till lässugna barn! Jag ger boken 4 av 5 ugglor!